Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Finlands parlamentarism — ett tjugoårsminne. Av R. Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R. Erich
ment i den paragraf, som reglerar interpellationsinstitntet ocli det
avser endast den politiska ansvarigheten, medan den rättsliga
(»straffrättsliga») är särskilt reglerad.
Det var en ödets ironi, att grundsatsen i fråga, vars egentliga
raison d’ëtre legat i strävandet att — under förutsättning av
fortsatt statsförbindelse mellan Finland ocli Ryssland, från vilken
förutsättning grundlagskommittén utgick — hävda den finska
regeringens politiska oberoende av de ryska makthavandena, kom
att träda i gällande kraft kort efter det Finland förklarat sig
självständigt och omedelbart före dess frihetskamp. Då sedermera
1919 års regeringsform utarbetades och antogs, blev
ifrågavarande stadgande icke överfört i den nya grundlagen; i 36 §
föreskrives blott i en bisats, att statsrådets medlemmar skola åtnjuta
riksdagens förtroende. Vad åter beträffar den nya
riksdagsordningen av år 1928, så har stadgandet i fråga, som ju till sitt
innehåll icke faller inom riksdagsordningens ram, ur denna grundlag
bortlämnats. I följd härav innehåller gällande grundlag icke
längre det ursprungliga, enligt fransk förebild avfattade mycket
kategoriska stadgandet om regeringsmedlemmarnas individuella
och kollektiva ansvar, utan inskränker sig till föreskriften, att
regeringsmedlemmar böra åtnjuta folkrepresentationens förtroende.
Några praktiskt-politiska slutsatser torde man emellertid icke ha
velat draga och torde icke heller nu efteråt ha anledning att
draga av den olikhet, som sålunda uppkommit mellan det äldre
strängare stadgandet och det nu gällande med dess allmännare
av-fattning.
Ett faktum är i varje fall, att den grundlagfästa
parlamentarismen, som genom den partiella författningsändringen av 1917
infördes, tryckt sin prägel på den efterföljande utvecklingen. Vad
som förutsågs i den för tjugo år sedan publicerade artikeln har i
ganska hög grad förverkligats. Parlamentarismen har utvecklat
sig i ett alltför utpräglat partiväsendes tecken och detta har
kännetecknats av en ganska stor splittring, dock icke fullt lika
stor som i många andra parlamentariskt styrda stater, särskilt
sådana av nyare modell. Jämförelsevis sällan ha rena
majoritetsregeringar förekommit, i de flesta fall liar det varit antingen
»parlamentariska minoritetsregeringar» eller också kabinett antingen av
typen »ämbetsmannaregering» eller politiskt föga prononcerade,
men tolererade och t. o. m. respekterade av partierna, detta
beroende dels på obenägenhet hos dessa att i en given situation
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
