Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Finlands nya folkpensionering. Av Ralf Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands nya folkpensionering
grund — att stat och kommun så litet som möjligt böra gripa in
i det ekonomiska livet :— erkänner, att den samhällspolitik, som
påför stat och kommun de minsta utgifterna, icke alltid behöver
vara den bästa.
Finland har ju namn om sig att i många avseenden beträffande
sociallagstiftningen vara ett föregångsland. Så t. ex. lia många
problem, som i Sverige ordnas vid uppgörelserna om
kollektivavtalen, i Finland redan lösts på lagstiftningens väg. Dock gäller
Finlands »försteg» mera i teori än i praktiken. Beträffande
socialförsäkringen har även lagstiftningen varit på efterkälken. Detta
har dock icke blott haft samband med en eventuellt svagare social
känsla överhuvud, utan fastmer med betydligt sämre ekonomiska
möjligheter. En hänvisning till Finlands i jämförelse med Sverige
ringa nationalinkomst är bevis nog för detta sakförhållande.
Av socialförsäkringens olika grenar har blott
olycksfallsförsäkringen, den gren, som av olika skäl är lättast att genomföra, i
Finland varit modernt ordnad, d. v. s. som en obligatorisk försäkring.
Sjukförsäkringen, pensions- och invaliditetsförsäkringen saint
arbetslöshetsförsäkringen ha alla varit frivilliga och skötts av
kassor, av vilka blott arbetslöshetskassorna varit berättigade att
erhålla bidrag av statsmedel. I viss mån har lagbestämmelsen, att
arbetsgivare är pliktig att försörja orkeslös arbetare, som varit
i hans tjänst i minst tjugo års tid, ersatt pensionsförsäkringen.
Denna lagbestämmelse har likväl ofta kringgåtts och år 1933
ändrats därhän, att arbetsgivare är försorjningspliktig först i andra
hand, d. v. s. efter maka och barn. Dock bör påpekas, att flera
storföretag på eget initiativ infört arbetarpensionering. De
frivilliga pensionskassorna, vilka i huvudsak bygga sin verksamhet
på en förordning från år 1897, ha av olika speciella skäl icke haft
större framgång. Antalet delägare i arbetarpensionskassorna har
icke uppgått till mer än ett par tiotal tusen.
Ehuru de på frivillighetens grund uppbyggda kassornas
verksamhet genom olika reformer skulle ha kunnat göras effektivare,
kan man dock knappast bestrida, att folkpensioneringen, om den
skall bli effektiv, måste vara obligatorisk. I praktiken har det
nämligen även annorstädes än i Finland visat sig, att det blott är
de högst avlönade och kulturellt högst stående arbetarna — alltså
de, vilka minst behöva hjälp — som haft förmåga att samla för
kommande dagar och att frivilligt försäkra sig.
När Finlands president den 31 maj 1937 stadfäste den av riks-
47
4 — 37838. Svensk Tidskrift 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
