Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bondenöd och stormaktsdröm. Av Bertil Boëthius - Axel Strindberg: Bondenöd och stormaktsdröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
otacksam, när lian efter att sida npp och sida ner ha vittjat sina
föregångare på citat om Oxenstiernas aristokratiska strävanden
tadlar senare tiders betraktare därför att de »aldrig fallit på den
underliga idén att ifrågasätta den store mannens beroende av
klassegoistiska krav» (s. 89).
Det kan också förtjäna antecknas, att Strindberg funnit sig
förpliktad att ur militär synpunkt bedöma, d. v. s. fördöma Karl XII:s
strategiska planer. Eftersom det icke precis är nödvändigt för hans
boks huvudtes kan det synas heroiskt av en författare, som tagit på
sig så många andra stora uppgifter. Men besväret liar kanske varit
överkomligt. Strindberg har nämligen kunnat lösa problemet utan
att han behövt taga ståndpunkt till generalstabens och Hainz’
behandling av frågan. Man kan ju också se varför han dragit in
denna. Genom hela lians framställning går som en biton en strävan
att låta stormaktspolitiken framstå som ett ansvarslöst äventyr utan
realitet. Ett belysande citat om Gustav Adolf har ovan anförts,
Karl XII måste naturligtvis bagatelliseras på samma sätt.
De nu berörda punkterna avse ju ej detaljer. Men även om man
skulle fortsätta att exemplifiera med endast stora frågor, skulle det
ej bli plats över för arbetets huvudproblem. Och detta är det
väsentliga. Ty trots att Strindberg ofta och länge dröjer i
kompensationernas, privat- och klassegoismens och de klatschiga frasernas
romantiska urskog, har han ju dock genomfört en helhetssyn. Han
vill bevisa, att stormaktstiden varit en skräckpsykosens tid, för de
lägre klasserna och särskilt bönderna genom ett till det groteska
växande socialt tryck, för de högre klasserna och främst högadeln
genom fruktan för den sociala revolutionen eller åtminstone
reduktionen. Ur skräckpsykosen ha göticismen och krigen framgått, de
sista därför, att de framstått som en utväg att undgå eller uppskjuta
adelsväldets kris. Den verksammaste invändningen mot denna tes
vore att helt enkelt hänvisa till de utrikespolitiska och militära
orsaker, som föranlett krigen. Men Strindberg undandrar sig en
diskussion på denna punkt genom att medge, »att bevisligen andra
viktiga omständigheter [än den sociala spänningen] medverkat till den
politik, som skapade det svenska stormaktsväldet»! (s. 30). Trots att
förf., som alltid mån om en pregnant och verkningsfull
framställning, icke är angelägen om att tynga denna med reservationer, få vi
alltså fasthålla, att han har ett åtminstone latent medvetande om en
annan orsakskedja. På denna den centralaste punkten i bevisningen
måste man därför inskränka sig till att fastslå, att huvudtesen
förblir obevisad, tills de utrikes- och militärpolitiska motiven till krigen
vägts mot de antagna sociala.
Ännu mer i ögonen fallande är Strindbergs flykt från en allvarlig
bevisnings bördor på en annan punkt. Bortser man från Karl
XII:s-epoken, varom mera nedan, bygger lian sin framställning på
subjektiva klagomål och besvär i stället för på de objektiva fakta, varav
dessa äro en reflex. I detta fall kan man likväl ej åberopa några
oövervinneliga svårigheter, ty ett mycket viktigt och väl sovrat
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
