Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 14 okt. 1939 - »Nihilismens revolution»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rauschning bemöter invändningarna.
Vad Stor-Tyskland beträffar är det ett ord, som användes av
propagandan för att anknyta till gamla föreställningar och använda dem
för helt andra syften. Den nationella återföreningen var ett mål från
förra århundradet och avsåg en förening i frihet och liberalism. Nu
är det fråga om något helt annat. Nationalsocialismens ockupation
av Österrike är ett utmärkt exempel. Ockupationen uppgavs vara
uppfyllelsen av seklers dröm. Den blev en cynisk utrotning av ett
sjuhundraårigt arv. Österrike behandlades av Tyskland så, som man
hittills gjort med ett erövrat område, vars befolkning skall slås ned.
Dess karaktär och egenliv äro tydligen fullkomligt likgiltiga för
underkuvarna. Men detsamma gäller »återföreningen» av
sudettyskarna. I själva verket ledde den till tjeckernas fullständiga
undertryckande. När man inte ens beträffande ett folk av den egna
stammen kunde avstå från den militära ockupationens metod, hur skall
då behandlingen av de slaviska folken inom samma område gestalta
sig? Naturligtvis som en fullständig våldsregim, där varje tal om
fredligt samförstånd är uteslutet. Ingen tror väl heller på att den
nuvarande regimen tänker anordna federativa stater.
Det är sant att Versaillesfördraget sönderrivits. Man har sagt, att
de hårda årens uppoffringar därför icke varit förgäves; varje tysk
måste också glädja sig över, att ett outhärdligt fördragssystem
avskaffats. Men det är här fråga om medlen och gränserna för en
nationell politik. Har det som skett verkligen tjänat nationens bästa?
Har ledaren icke gång på gång onödigtvis störtat sig i situationer,
som gjort risken för ett koalitionskrig överhängande? Hittills har
han räddats av motståndarnas fredsvänlighet, men är han icke
beredd att lära av sin senaste triumf (München) måste man med
bekymmer tänka på tyska folkets framtid.
Ledaren är förvisso fredsvänlig och anser icke kriget vara den
normala relationen mellan staterna. Han föredrager freden framför
kriget. Men detta bevisar icke på minsta sätt, att det icke hos honom
skulle finnas en avsikt att fortsätta en utrikespolitisk revolution av
hittills okänd omfattning och eftersträva ett världsimperium. Tyska
fredsförklaringar kunna vara relativt uppriktiga, likaså tyska
avståenden från anspråk på territorier. Det finnes andra och subtilare
medel att förverkliga planerna. En hegemoni kan förverkligas
genom allianser, där en bestämmer. En sådan hegemoni kommer icke
att utövas i fredlig eller moderat anda. Vad den nuvarande tyska
regimen eftersträvar är en fullständigt ny ordning, en helt ny
uppdelning av världen. Det är därför meningslöst att fråga när den
tyska politiken skall ha framställt sitt sista krav eller begärt det
sista priset, ty det finnes ingen mättnad. Man skall icke bedraga sig
på ledarens realism. Han kan göra iskalla och klara planer, som
med mästerskap sättas i verket. Sådant göra män med stor taktisk
begåvning. Men samtidigt kunna de vara besatta, av aningar och
syner drivna drömmare, som tro sig vara gudalika och leva i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
