- Project Runeberg -  Svenska typografernas historia : minnesskrift / Första avdelningen /
125

(1916-1917) Author: Nils Wessel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härtill kom, att tryckarna arbetade på beräkning. De hade
(omkring 1830), enligt vad Nordin berättar i »Svensk
Boktryckerihistoria»[1] en mycket låg avlöning (28 skilling riksgäld
pr 1,000 för större och 32 à 36 sk. för mindre upplagor) och
skulle själva tillverka trycksvärtan. När någon nykommen
tryckare, som var obekant med förhållandena, hade
färgkokningen om hand och råkade åstadkomma en försvarligt stark
fernissa, blev han för detta välförhållande grundligt
genompryglad av kamraterna, enär den starka färgen icke tillät det
vanliga havset.

Den dåliga tryckfärg, som i allmänhet användes vid det
Lindhska tryckeriet, gjorde att trycket snart gulnade samt vid
bindning och slagning smetade ifrån sig så svårt, att allmogen
t. ex. i Värmland på fullt allvar trodde, att Lindh, för att spara
papper, tryckt den nya salmboken på kvarvarande exemplar av
den gamla och att trycket därför vore så »dubblerat». Vid en
marknad i Filipstad (den s. k. oxhelgen) stod en gång en
bondgumma hos en bokbindare och klagade bittert över det
»dubblerade» trycket, som gjorde att hon, trots glasögon ej kunde
läsa salmboken. Bokbindaren yttrade då till gumman, att hon
med sina klagomål borde vända sig direkt till patron Lindh, som
just stod bredvid. Gumman vände sig då till Lindh med ännu
högljuddare klagomål över att »patrons salmbok» ej kunde
läsas, men nedtystades ögonblickligen av Lindh med orden:
»Tyst, tyst, min gumma, en salmbok skall sjungas, ej läsas»,
ett argument som kom bondgumman att förstummas.

VAD MAN FORDRADE AV EN KONSTFÖRVANT I
BÖRJAN AV 1800-TALET.



Det var just icke små fordringar man ställde på en
konstförvant i början av 1800-talet. I den första handledning för
typografer på svenskt språk, en översättning från tyskan:

[1] Se anf. arb. pag. 515.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:09:23 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtyh/1/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free