Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prisa våren och vårdagen, då naturen stiger upp från sitt vita, isiga,
dystra och kalla vinterläger, då träden ikläda sig sin ljusgröna, sida
och daggbegjutna dräkt, då haven, lösta från sina istäcken, bru
sande, sjungande och skvalpande slå emot stränderna, då de
frigjorda bäckarna, som ljusa, skimrande och glänsande silverband
rinna ned i de ljusblå vågorna. I sammanhang därmed prisar man
även ungdomens solbeglänsta dar och friskt, hurtigt och lustigt
sprittande levnadsmod. Jag för min del finner detta både skevt och
ensidigt, ty förr borde man väl prisa hösten, då allt står i sin
fullaste blomma, då fältena prydas av vågiga, guldglänsande ax
då träden vackla under tyngden av sina för människan både nyttiga
och angenäma frukter.» Efter denna inledning kastade kyrkoherden
en blick på sällskapet liksom för att se, huru stort intryck han
gjorde, men då han varseblev att hans koppärriga Regina otåligt
nickade med huvudet, fortsatte han: »Likaså är det med vår vän
Strandholm, och om även vintern inblandat ett och annat i grått
skiftande hårstrå i hans väna, ärevördiga patriarkhuvud, har han
dock kvar hela sitt hjärtas värma, hela sin ungdoms glättighet.
Alla äro vi fästade vid honom genom kärlekens, vänskapens och
tacksamhetens rosenkedjor, och det är därför med visshet jag för
alla närvarande till honom riktar en hjärtlig välönskning. Måtte han
frodas och måtte vår glada, gästfria, vänsälla och välvilliga vän
August Strandholm länge leva! Skål!» Man skålade och drog ett
djupt andetag som man plägar, när man lyckligen överstått något
sorgligt men oundvikligt. Det sorlades och pratades av alla krafter,
och stämningen steg i förhållande till korkarna, som flögo ur
vinbuteljerna.
Med Udden går det som planlagt var: han dricker
för mycket, pratar dumheter för Amy om månen och en
grön ost, hon avvisar honom, går upp på sitt rum, brister
i »konvulsivisk gråt», men hämtar sig, när hon hör en
sorg-bunden, lugnande melodi till Heines ord strömma genom
våningen, »fäster fast de bruna flätorna som lossnat» och
går ner till gästerna — icke utan att ha vräkt i golvet en
handskriven predikan, som låg uppslagen på hennes bord.
Sjätte kapitlet. Amy sitter i lindallén och lyss till binas
surr... Men vi skola låta vår adertonårige författare
själv berätta upplösningen på »romanen»:
Det var en präktig gammal allé, där de yviga lindarna
bildade ett lövvalv så tätt, att knappast en solstråle kunde smyga sig
in. Längst bort såg man ett stycke av sjön, som genom en kikare;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
