Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levertin har rätt då han själv säger, att han i denna
dikt smider jamberna fastare än i den förra. En litet
klarare utformning av Shylocks historia hade givit hans
figur mer relief — men detta åsyftades ju icke. Dikten bäres
i varje fall av ett starkt patos och den har en ståtlig flykt;
mer än tydligt uppenbarar den vad Levertin ville visa:
att han kände »rasens skam och förödmjukelse brännande».
»Stockholmsidyll» har i mer än ett avseende en isolerad
plats i samlingen. Den förtäljer alldeles omedelbart en
egen upplevelse och den skildrar det verkliga, det levande
Stockholm. Den är i all denna romantik ensamt helt
realistisk, för så vitt som den har en omständligt angiven, efter
naturen avbildad miljö. Den har många drag av ren rokoko,
vilka stå egendomligt mot medeltidsstilen i de andra:
beskrivningen av det gamla hemmet, en scen sådan, som då
han på tå smyger sig längs trädgårdsgången för att
överraska henne, där hon i lusthuset sitter framför sin
knyppeldyna, vidare Bellmans-hågkomsterna. Vad som gör att den
icke faller alltför mycket ur det övrigas stil, är den varma
stämningen av erotik och idyll, det poetiskt besjälade i
naturmålningen, den klingande versen. Dessutom
igenkänner man diktarn så lätt på ett par små inskott, som han
ej kunnat hålla sig ifrån: om sin älskade berättar han, att
hon levt »ett drömliv rusigt av sin egen trängtan — mot
lidelsens och lyckans solskensglöd — men också tyngt av
vårtrött ungdomslängtan — till vissna liljors vita
blomsterdöd» — en karaktäristik, som visst passar bäst på honom
själv. Och om sin kärlek säger han: »Vi älskade som alla
nutidsbarn — i vilkas kärleksväv man alltid spårar — bland
guldtråd smärtans dunkelröda garn». Men över hela tavlan
ligger nog ett starkt skimmer av lycka och njutning, ett
av ingen mörk underton stört minne från »vårens
sol-blå äventyr» i det Stockholm, »vävt av sol och sånger — av
daggklart hopp och anad salighet», vilket så tjusande är
skildrat i diktens början. Det betecknar ett stort
konstnärligt framsteg, att poeten kunnat halla sin vårdröm så fri
från allt varav den efteråt grusades, och, när han åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
