Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släktskap med »sångaren» i inledningsdikten men icke är
utan att förbrylla kompositionen: motsatsen mellan det
mörka och det ljusa, visdom och dikt, sydländsk glöd
och nordisk längtan är ju annars uttryckt i motsatsen
mellan Salomo och Morolf. Men detta drag ger ju ett
tillskott av liv åt Salomos gestalt och fördjupar hans tragik;
dessutom måste det fram, emedan det var så väsentligt för
diktaren själv.
Hade redan i det föregående utvecklingen till ro och
resignation mer än en gång antytts, så är nu avdelningen
»Salomos ensamhet» helt och hållet ägnad dess gång. Det
psykologiskt nya, som dessa dikter tillföra figuren, består
endast i den allt djupare frid med sig själv som han vinner,
efter det visserligen motiven om hans besvikelse och om
livets bländverk ytterligare behandlats; det stoffligt nya
åter består blott i införandet av Salomos ungdomsälskade,
drottningen av Saba, vilket bildar underlaget för en
diskussion om mannen och kvinnan och måhända vill visa, huru
minnet av en lidelse småningom kan förbyta den i mild
och solig vänskap. Dikten är väl annars icke en av cykelns
starkare. Men det som sysselsätter skalden mest, är
skiftningarna i Salomos tankar och känslor. Dessa äro ju i
sig själva begränsade, de gå mest i en enda riktning, och
föga nytt skulle en analys få ut av dem; men förunderligt
rika och egenartade äro de bilder under vilka skalden
ser dem. Såsom i några av den tredje samlingens bästa
dikter, har denna i grund enformiga och enfärgade lära
om alltings fåfänglighet och livets besvikelser öppnat dörren
till det mest egenartade i Levertins fantasi, blandningen
av en reflexion, som söker att komma åt känslovärldens
innersta irrgångar, och en visionär förmåga att för
resultaten av detta pejlande finna en egendomlig poetisk form.
I »Salomos månhymn» — sannolikt koncipierad såsom
en verkningsfull motsats till »Månskensnatten» — kallar han
sålunda fram allt det liv som häves och skimrar under
»månehornets» inverkan (kanske stundom något långsökt),
han ser i det en symbol för naturens »svek av stum omätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
