Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
företräderskan för typen »Damen utan nåd», vilken vi redan
minnas från hans tidigare lyrik, denna typ som med sina
växlingar åt det lättsinniga, ytliga eller kyliga hållet bildar
en så genomgående motsats till de sympatiska unga
kvinnorna i Levertins alstring. Men Sapia får sitt straff: driven
av kvalfulla tankar söker hon i förtvivlad ånger bot för
sin skuld och finner lugn, när den »helige kaminakaren»
manar henne att förödmjuka sig och »förkastad be om
förnedringens nåd och pinor». Denna förvandling, kanske i
våra ögon ej fullt grundad, har visserligen någonting av
en medeltida martyrhistorias devotion, och när Sapia får
maningen därtill i en dröm, i vilken hon ser sin döde
man, så avviker ju icke heller detta från gamla traditioner;
men vad Levertin själv lagt till i fråga om den psykologiska
uppfattningen, är våldsamheten i Sapias ånger och det
halvt vilda i hela hennes varelse, där hon i blåsten flyr
längs gatorna, färdig att stupa mot deras stenar. Och
kam-makaren själv är också en egen variant av de fattiga och
heliga män, varav legendarierna äro fulla; trots den ringa
roll han i berättelsen spelar, framstår han förträffligt
skildrad, en halvförryckt och eländig människa, men med
trons glans över sitt dödskallelika anlete och den heliga
ingivelsen över sin tunga.
Insikt i gammalitalienskt väsen, kanske mer renässans
än medeltid, är icke heller fjärran från Ghinibaldis breda,
frikostiga lynne, en fint framhållen motsats mot hustrun,
den sorglöse riddaren och slagskämpen från medeltidens
romantiska diktning, den livsnjutande och om
morgondagen obekymrade solskensmänniskan, vid vars annalkande
det icke finnes man eller kvinna, vars anlete ej lyser upp.
Det är åter någonting av den typ, Levertin själv gärna
ville vara, liksom Sapia har någonting av den kvinnotyp,
Levertin fruktade och från vilken han funnit att allt ont
kom för mannen.
Lyckligt har Levertin låtit sin stil ge en avspegling
av innehållets romantik, utan att överdriva. Det finns
enstaka ställen här, vilka måste räknas till det bästa i hans
12. — Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
