Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tanke». Det är en sann och träffande tolkning, men där
saknas blott en antydan om det, som Lange i sin korta
definition mästerligt formulerat, när han kallar verket »et
maegtigt o g farligt Billede». Men likasom Lange talar
om att Correggios uppfattning av den jordiska kärlekens
lust med all dess intensitet är egendomligt lätt, andlig och
immateriell, motsvaras detta av Levertins beteckning att
bilden är »eterisk» — vartill han fogar en jämförelse med
andra framställningar av ämnet. I grunden hava båda samma
uppfattning av Correggio, om också den ene framför sin
med den anderika kritikerns och historikerns fulländat
överlägsna syn på sammanhang och stilutveckling, medan den
andre talar med skaldens tunga. Skillnaden ser man bäst,
om man jämför Langes huvudmotiv i framställningen av
Correggio, dennes brist på »respekt» för människan, hans
uppgående blott i ögonblickets liv och ögonblickets lust,
med den poetiska syntes Levertin, utan tvivel med utgång
från Lange men bredare och vältaligare, gör av hela
män-niskoframställningens utveckling från renässansen i det
glänsande slutet av uppsatsen om italiensk barock. Han skildrar
huru Carracciernas landskapskonst, som med »utomordentlig
storhet» fortsattes av Poussin och Claude, försjunker i en
allfamnande naturdyrkan, i vars djup mänskoöden drunkna
och förgå, vemodsbekännelsen från en generation, som ej
längre tror pä individens kraft. Och i Poussins Diogenes i
Louvren ser han ett eftermäle över hela renässansens
mänsklighet — Diogenes, som står bland ruinerna av det
personliga segerrusets ålder, han, medeltidsasketen från
antiken, »som i stället för renässansens livsyra bejakande av
livet, i stället för dess åtrå efter all tillvarons lust och lycka,
kastar bort allt för att försjunka i resignationens
kvietis-tiska ro». I förbigående må här blott påpekas Levertins
beundran för de stora franska paysagisterna, av vilka han
i synnerhet räknade Poussin som en av de främsta bland
alla tiders målare. Någon särskild studie har Levertin icke
ägnat honom, men alltjämt, och sist ännu i undersökningen
om den franska klassicitetens konstlära, uttalar han sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
