Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moni1— i Michelangelos fresker är det sagt »av den starkaste
stämma människosläktet ägt», och Levertin hänvisar på,
vilket enkelt, förklarande och försonande trösteord detta är
för mänsklighetens historia med dess aldrig avslutbara
strider, »inför den oändlighet av blod, svett och tårar, med
vilken det måste köpa allt, som är stort och heligt». Detta
låter ju, i synnerhet för oss, såsom en vacker fras, tillkommen
för att avrunda slutet, men det är verkligen mycket av Oscar
Levertin däri: han trodde naivt på att ett sådant, i ett stort
konstverk uppenbarat »ord» med dess abstrakta innehåll
skulle låta mänskligheten glömma mödor och lidanden! —
Om uppsatsen i allmänhet kan sägas, att den röjer en nära
förtrogenhet och tillägnelse av italiensk konst och ger en
utmärkt deskriptiv tolkning av de alster varom närmast är
fråga, men någon djupare subjektiv konstkritik röjer den
icke och företeelserna äro i hög grad litterärt behandlade.1
Till det italienska måleriet — för att nu i ett
sammanhang behandla detta — återkommer Levertin, då han 1901
och 1902 utförligt anmäler Wolfflins och Berensons viktiga
arbeten om renässansens målare. Här visar han sig helt
inne i de moderna konstvetenskapliga strömningarna. Han
gör emot den »morfologiska riktningen» en anmärkning,
som vi känna igen från tidigare resonemang: eftersom
ingen vetenskap kan existera om enskilda fall, men i konsten
allt är enstaka fall och individualiteter, och en analytisk
och vetenskaplig metod har svårt att fånga en konstnärs
lynne och hans verks hemligheter, blir det i sista hand dock
alltid en på intuition eller rent mänsklig känsloerfarenhet
vilande tydning som för ordet. Ju mer kritikern själv
besitter av »lättantänt blod och flammande inbillning», ju mer
han själv är konstnär och poet, desto bättre skall han
kongenialt kunna tolka mästerverken och förklara mästarna.
Levertin hänvisar till poeter som Gautier och Baudelaire,
till omdiktningar om konstverk som Walter Paters — de
1 Julen 1899 skrev Levertin en uppsats om en återfunnen
staty av Michelangelo; den är intet annat än ett referat av en i
den konsthistoriska litteraturen förd diskussion om ämnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
