- Project Runeberg -  Syndikalismen / 1939 /
182

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Världsopinionen
är antifascistisk

Av Bengt Hedin

Fascismen har karakteriserats som den
militaristiska reaktion, vilken både framburits
och uppbäres av en bred massrörelse.
Definitionen kan gå an, bara man inte likställer
reaktion och konservativ slentrian och lägger in
alltför mycket i orden ”bred massrörelse”.
Särskilt det senare är felaktigt.

Både bland beundrare och motståndare
framställer man ofta saken så, som om
fascismen dels genom egen kraft och dels på
grund av demokratins förfall och
arbetarrörelsens nederlag förmått och förmår att vinna
folkmajoriteten ja t. o. m. stora delar av
arbetarklassen för sin sak. Att detta påstående
vunnit allmän tilltro bevisar emellertid endast
fascistpropagandans makt. Det vederlägges
nämligen övertygande av en absolut entydig
verklighet.

Tyskland är det land, där den fascistiska
massrörelsen nådde sin mäktigaste utveckling,
där den verkligen i viss mening kunde sägas
vara ett äkta uttryck för en desperat
folkstämning. Men inte ens i detta land lyckades
nazistpartiet fånga väljarmajoriteten vid
halvvägs fria val. Före 30 januari 1933 samlade
det aldrig mer än c:a 37 proc. av väljarkåren,
och t. o. m. vid terrorvalet efter
riksdagshusbranden misslyckades nazisterna att ensamma
nå den absoluta majoriteten. Vad som sagts
om Tyskland gäller i ännu högre grad om
före-gångslandet Italien. Också där förblev
fascistpartiet i minoritet, så länge det tvingades
möta den minsta konkurrens från andra
partier.

Påståendet att faseismen någonsin förmått
vinna väsentliga delar av arbetarklassen genom
sin propaganda är också totalt ogrundat.
Även härvidlag ger statistikens Tyskland den
absolut övertygande dementien. Yåren 1933 —
alltså efter Hitlers seger — genomfördes
drift-rådsval inom den tyska industrin. Mig
veterligen har intet helhetsresultat publicerats, men
de kända, representativa delsiffrorna visa, att
den nazistiska ”driftcellsorganisationen” inte
ens fick tio procent av rösterna, medan
däremot de besegrade ”marxistiska”
organisationerna fortfarande samlade över åttio. Från
Italien föreligger ingen dylik statistik, men det
är allmänt bekant, att den fascistiska
landsorganisationen fick nämnvärd anslutning först
sedan de gamla fackorganisationerna förintats.
Fascismens skryt, att den lyckats försona
arbetarklassen med nationen, är alltså rena
bluffen.

Fascismens förmåga att vinna folket har
ständigt överskattats. Det gäller redan för det
förflutna, i dubbel måtto för nuet. Över
hela världen är folkstämningen i dag spontant,
envist och djupt antifascistisk. Denna stämning
finner olikartade men omisskännliga uttryck
överallt, där massorna ha den minsta möjlighet
att ge sin mening tillkänna. Det sker såväl
i de halv-, trefjärdedels- och niotiondels-
fascistiska staterna, som i de länder där demokratin
gjort bankrutt ja t. o. m. i de koloniala och
halvkoloniala territorier där den
”demokratiska” imperialismen är den omedelbara
utsugaren och förtryckaren. Yi skola ge några
talande exempel.

Polen och Jugoslavien äro fascistiska, om
än inte totalitära stater. Här ha
regeringarna under åratal satt in hela sin kraft på att
genom propaganda och påtryckning försona
massorna med en samarbetspolitik gentemot
axelmakterna. Alla ansträngningar ha blivit
resultatlösa. Den polska regeringen har trots
officiell press måst inkassera svidande
nederlag vid val, som skett efter en någorlunda
demokratisk ordning.’ I Jugoslavien ha de
tolererade självständiga organisationerna begagnat
varje tillfälle till att protestera mot
regeringens kryperi för Berlin och Rom. Både i
Polen och Jugoslavien ha
”vänskapsförbindelserna’’ med fascistmakterna förblivit en rent by-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:45:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syndikal/1939/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free