Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nisterna i besittning av en hel del viktiga
poster inom milisarmén, vilka poster de sedan helt
utnyttjade till sin förmån och emot
anarko-syndikalisternas intressen.
Anarkosyndikalister-na blevo härigenom i stor utsträckning
utmönstrade från inflytandet vid de militära
operationerna. Detta förhållande framtvingade
snart en förändring i uppfattningen av detta
problem, en förändring som enligt min mening
var absolut nödvändig för att förhindra, att
allt inflytande förlorades på detta område.
Under inbördeskrigets senare skede gingo
anar-kosyndikalisterna in för att även taga
befäls-poster och därmed stärka sin kontroll och sitt
inflytande över försvarskrafterna.
CNT:s regeringsdel tagande har uppkallat
den största kritiken. Under densamma har
framförts i koncentrerad form följande:
”1. Ett deltagande i en regering är ett
fullständigt brytande av den syndikalistiska
ståndpunkten.
2. Ett meda.rbete i staten och dess
byråkratiska instanser medför den faran, att
massorna få förtroende för denna institution.
Samtidigt med det växande förtroendet
för staten förloras tilliten till de
ekonomiska kamporganisationernas möjligheter
och arbetarklassens egen direkta aktion.
3. Den statliga centralismen kommer att så
småningom taga död på massornas
direkta handlande och deras egen
revolution.”
I det senare fallet hänvisades till, vad som
skett i Tyskland och Ryssland, där staten
mördade den framåtsträvande socialistiska
revolutionen. Man fruktade, med hänvisning därtill,
att utvecklingen i Spanien skulle följa samma
linjer på grund av CNT :s accepterande av
staten och regeringsmakten. Som svar framhöll
emellertid CNT, att detta kunde ske i Ryssland
och Tyskland, då det inte inom dessa länder
fanns en stark anarkosyndikalistisk rörelse,
vilket var förhållandet i Spanien. Man ansåg
att man därigenom i fortsättningen kunde hålla
staten på mattan, även om man för tillfället
accepterat densamma i en viss utsträckning.
CNT förklarade, att den rent principiellt
intet hade att invända mot, vad som i fråga om
staten kritiskt framfördes mot den. Den
framhöll doek att den av omständigheterna tvingats
att i en viss utsträckning erkänna staten samt
taga sin del i utövandet av regeringsmakten,
att själv invälja representanter däri. Men låt
oss lyssna till de spanska
anarkosyndikalister-nas egna förklaringar och motiveringar i detta
avseende. Detta är nödvändigt för att i någon
mån kunna förstå deras inställning och
handlande.
Vid inbördeskrigets början blev det snart
klart för alla, som på något sätt deltogo
däri, att det var nödvändigt med ett gemensamt
krigsorgan. Ett sådant måste fortast komma
till stånd för att få fram en större enhetlighet
i de militära operationerna mot fascisterna.
Det gällde att sammansvetsa alla
antifascistis-ka ansträngningar till ett enda helt. Det gällde
att skapa ett centralt organ att stå i spetsen
för den nödvändiga kampen. Det var från
anarkosyndikalisternas synpunkt dock inte
menigen att skapa ett organ, där makten över de
antifascistiska massorna skulle förläggas, utan
det gällde ytterst ett organ för koncentrering
av massornas kraft. Således ingen
maktkoncentration men en kraftkoncentration.
Trogen sin princip om nödvändigheten av en
revolutionär arbetarallians, framförde CNT
till den reformistiska
fackföreningsorganisa-tionen, UGT, ett förslag, vilket gick ut på, att
de båda organisationerna gemensamt skulle
tillsätta en försvarskommitté för krigets skötande.
Därmed strävade CNT efter att skapa ett
krigsorgan baserat på de fackligt-ekonomiska
organisationerna. UGT avböjde dock detta
förslag. Genom sin dåvarande ordförande Largo
Caballero, vilken samtidigt var chef för
regeringen, var UGT redan förankrad i regeringen
och ansåg, att regeringen var det organ, som
skulle handhava den uppgift, vilken CNT
ansåg, att den föreslagna gemensamma
kommittén skulle lia. Denna framstöt att lägga
avgörandet i arbetarnas ekonomiska organisationer
misslyckades således. Men nödvändigheten av
ett gemensamt uppträdande stod kvar.
Längre fram föreslog CNT bildandet av ett
antifascistiskt försvarsråd, för kampens
samordnande i detta råd skulle ingå representanter
från samtliga i Spanien kämpande
antifascistiska organisationer. Men endast CNT och FAI
gingo på den linjen. De övriga
organisationerna avböjde med den motiveringen, att ett
sådant försvarsråd var onödigt. De hade ju
staten och regeringen med uppgift att organisera
kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
