Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CNT blov dock av de övriga grupperna
erbjuden att ingå i regeringen, vilket emellertid
CNT avböjde vid det tillfället. CNT beslöt
dock att stödja regeringen på basis av följande
förklaring, vilken genomförd innebar en viss
kontroll från de fackliga organisationernas
sida över regeringen och dess institutioner:
1. Fullständigt stöd åt den nya regeringen,
så att denna måtte bli i stånd att
genomföra sin viktigaste uppgift, d. v. s. kuva
den fascistiska revolten.
2. Upprättande inom varje ministerium av
en kommission omfattande representanter
för CNT och UGT samt en
regeringsdelegat.
3. Respekterande av de sociala framsteg
och fördelar, som arbetarna i Katalonien
och de östra provinserna uppnått.
Regeringen och UGT godkände dessa
villkor. Kommissionerna tillsattes, men
anarkosyn-dikalisterna blevo dock fortfarande dragna vid
näsan av politikerna. Detta särskilt vad det
gällde vapen. CNT:s och FAI:s
milisformationer saboterades fortfarande i detta avseende.
Vapnen gingo till, ur politikernas synpunkt,
mera säkra formationer.
På grund av detta beklagliga förhållande
igångsatte CNT en omfattande propaganda för
sitt deltagande i krigets ledning. Bland annat
framfördes dessa krav på en affisch, som CNT
lät uppsätta runt om i den antifascistiska
delen av Spanien. Å denna affisch framhölls:
”2 miljoner medlemmar!
50,000 man i eldlinjen!
Över 2,000 lokalorganisationer! Katalonien,
Levanten och Aragonien i CNT :s händer!
Denna makt fordrar sin del i kampens ledning!”
En så stor organisation som CNT, vars
medlemmar överallt aktivt deltogo i kampen och i
det socialistiska uppbyggandet, ansåg sig inte i
längden kunna stå utanför varje inflytande
med avseende på en så viktig sak som
krigföringen mot den hotande fascismen.
En ny situation inträffade dock, detta i
samband med de ant-ifaseistiska truppernas
nederlag väster om Madrid. Fascisterna trängde
på, antifaseisterna retirerade och fienden
nalkades Madrid.
En av de förnämsta orsakerna till reträtten
var tydligen den, att arbetarna ej hade
förtro-enda för krigsledningen, för regeringen.
Deras egen organisation, CNT, var ej med i den-
samma. Arbetarna bevittnade dagligen
politikernas intriger och planer, vilka gingo ut på
att sabotera anarkosyndikalismen och dess
revolutionära framgångar. På grund därav
slogos de ej längre med samma entusiasm som
förut och det var häri den stora faran låg.
Därtill kom naturligtvis vapenbristen, som
särskilt gjorde sig gällande för de
anarkosyndika-listiska milisformationerna.
Det var under denna hotande situation, som
CNT företog en fullständig frontändring i sin
ställning till frågan om regerings deltagan det.
Det var den tvingande nödvändigheten att
omedelbart skaffa en apparat för krigets
ledning, till vilken arbetarna hade förtroende.
När inte de övriga organisationerna ville skapa
ett sådant organ vid sidan av regeringen, så
ansåg sig CNT i denna farans stund tvingad
att inträda i regeringen för att åt regeringen
skapa det förtroende, som inte fanns ute bland
de kämpande massorna. Det var ett oerhört,
och mot syndikalismens principer stridande,
steg CNT vid det tillfället tog. Men det fanns
enligt de spanska kamraternas mening ingen
annan utväg. Sammanhållningen måste räddas
och motståndet mot fascisterna måste stärkas.
I samband med att detta uppseendeväckande
steg togs av CNT, utsände CNT:s
nationalkommitté en förklaring, vari bland annat säges.
”Efter att representanter för vår
organisation inträtt i republikens regering, vilja vi
klarlägga motiven till vårt förhållande i detta
fall. Vi voro från kampens allra första början
absolut övertygade om, att framgången var
av-hängig utav, om proletariatet kunde
förverkliga kampenheten. Därför har det varit och är
alltjämt vår organisations ledmotiv att
koordinera organisationens stora stridsreserver med
landets övriga antifascistiska krafter.
Dessa kretsars oförståelse, vår fasta
övertygelse om en enhets nödvändighet, föranledde
oss att ge efter och förklara oss beredda att
gå in i republikens regering. Änskönt vi, såsom
varande den mäktigaste och största
antifascistiska kraften i landet, även kunnat handla
annorlunda. Vi ha tills vidare nöjt oss med fyra
poster i regeringen. Huvudorsaken till vårt
avgörande är läget vid fronterna. Framför allt då
den svåra situationen i landets centrum.
Fienden står framför Madrids portar. I dessa
ögonblick av största historiska ansvarighet äro
vi övertygade om, att vårt deltagande i
ledningen skall ge folket nytt hopp. Vi äro säkra
på, att denna vändning är den bästa garantien
för en än effektivare kamp mot fascismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
