Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därvid fälldes några anmärkningar, som väl
gå utöver Chamberlains avsikter. ”Det
kommer att bli ett särskilt privilegium för
arbetarrörelsen ocb faekorganisationerna”, skriver The
Seaman (det brittiska sjömannaförbundets
organ), ”att kämpa mot fascismen och samtidigt
hjälpa de antifascistiska arbetarna. Det krig,
som nu igångsatts, är ett krig mot
nationalsocialismen, vilket föres av de tyska arbetarna
tillsammans med arbetarna i England,
Frankrike och Polen.”
Äro de engelska reformisterna på det klara
med, att de, om de verkligen vilja
marschera efter denna linje, också måste rycka
rodret ur sina egna imperialistiska
makthavares händer! Det ser inte ut så: den engelska
arbetarrörelsen har hittills ej lidit av några
alltför svåra revolutionära avvikelser .. . Men
trots detta komma i detta sammanhang nya
idéer till uttryck, vilka kunna utgöra en ytterst
viktig utgångspunkt för antiimperialistisk
propaganda och aktion. Ty i de reformistiska
engelska järnvägsmännens organ ”Railway
Re-view” läsa vi, att man är skyldig det tyska
folket att klart framlägga krigsmålen. I en av
artiklarna heter det:
”Regeringen har gjort upp planer för ett
krig av minst tre års varaktighet. Här äro
planerna, som kunna bringa kriget till slut, senast
efter tre månader: Yi föreslå att de engelska
fackföreningarna — och varför skulle icke
järnvägsmannaförbundet därvid ha ledningen?
—• mobilisera alla sina krafter i kampen mot
Hitler och därvid förfara, precis så, som de
göra vid en arbetskonflikt. De skola skicka ut
sina delegater till alla genom kriget drabbade
länder — med början i Europa — i och för
organiserandet av en arbetarnas enhetliga
fredsfront för att skapa en europeisk enhet,
som skall göra slut på detta krig och förhindra
alla krig i framtiden ... Meddelandet om en
sådan konferens kommer att förmå de tyska
arbetarna till omedelbar aktion samt fullständigt
bannlysa varje motivering för ett krig ur
deras tankar.” Artikeln slutar: ”Motståndet
mot de nationalistiska målen blir därigenom
allas sak i stället för ett fåtals."
Det är visserligen ieke riktigt klart och
kommer — tyvärr! — icke heller så snart att
bli verklighet. Men tanken är riktig, tanken
skulle omsättas i propaganda! Först när
arbetarna avhålla en fredskonferens, först når
arbetarna besluta om nya organisatoriska
åtgärder i internationell skala, kan en verklig fred
komma till stånd! Mellan västmakterna och
den nuvarande tyska regeringen finns ingen
möjlighet till samförstånd. Men mellan
västmakterna och en senare tysk regering, som
bildas med Englands nåd av avdankade politiker
från den forna tyska republiken, finns en
sådan möjlighet till samförstånd endast i den
betydelsen, att i stället för den av Hitler
företrädda tysk-imperialistiska freden träder en
engelsk-imperialistisk fred. Men mellan
arbetarna i resp. länder är en positiv förståelse
möjlig! Det gäller att kräva den, förbereda
den och organisera den!
Från olika håll göras i dag förslag om det
konkreta innehållet av ett kommande
”samförstånd” i socialistisk anda, som innehåller nya
tankar. Många önska helt enkelt en ny upplaga
av den gamla NF-humbugon med alla tillbehör.
Men den kände tyske pacifisten Otto
Lehmann-Russbiildt skriver i sin broschyr ”Neues
Deutschland”:
”Det är icke tillräckligt att för Europa som
självklara krav uppställa: tullunion, postunion,
myntunion, trafikunion och europeisk
medborgarerätt. I stället måste det alltmer
tydliggöras, att genomförandet av dessa självklara
krav är möjligt endast, om det kapitalistiska
monopolet på jorden och dess naturrikedomar
avskaffats och om dessutom staten icke heller
göres till generalkapitalist. På något sätt måste
de inom produktionen arbetandes organisation
utöva den administrativa och ekonomiska
makten över företagen.”
Tyvärr fullföljer icke författaren dessa idéer
till ett klart slut. För övrigt är det till sin
natur idéer, som ingen skriftställare kan
genomföra och vilkas förverkligande endast kan
ske genom ett praktiskt samarbete av arbetande
människor, vilka kollektivt taga itu med
problemets lösning. Med rätta anmärker Lehmann
Russbuldt senare, att en plan av detta slag
endast kan genomföras i ett federativt Europa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
