Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syndikalismen och
kriget
Av Folke Fridell
Man har ställt följande fråga: "Är det
likgiltigt, om England eller Tyskland segrar?"
I likgiltighetsdebatten ha de olika
inställningarna grupperat sig — som ju redan rubriken
angiver — i de, som önska och hoppas på en
engelsk seger, & ena sidan och å andra de, som
ställa sig likgiltiga inför, vilka som vinna det
nu pågående stormaktskriget.
Låt oss undersöka de olika argumenten, dels
för att se, om de till alla delar äro tillämpliga,
oéh dels för att utröna, huruvida
skiljaktigheterna äro av djupare art.
De "likgiltiga” konstatera först
nutidskri-gets imperialistiska karaktär och förmena,
att syndikalismen intet har att befatta sig med
de kapitalistiska nationernas rövarkrig.
Naturligtvis är detta fullkomligt korrekt;
syndikalismen är en internationell klasskampsrörelse, som
vill befria mänskligheten från alla parasiter.
De "likgiltiga” påtala oekså Englands
smutsiga roll som kolonialförtryckare och vilja med
detta söka leda i bevis, att den engelska
imperialismen använt preeis lika brutala metoder
som någonsin de totalitära staterna.
Det är med en viss tvekan jag tager denna
kritik mot England upp till behandling. Detta
dels för att kritiken i och för sig är både
berättigad och nödvändig, och dels för att man så
lätt blir missförstådd. Ändock kan man inte
komma ifrån en känsla av, att denna kritik —
med hänsyn till nuets läge och det sammanhang
kritiken anföres i — har en viss smak av de
obotfärdigas förhinder. Huru man än naglar
fast den engelska kolonialpolitikens brutalitet,
lisering, panik bland kapitalisterna,
bcsittnings-tagandet av verkstäderna genom smärre
grupper av strejkande,” etc.
Som framgår av ovanstående var det minst
av allt någon pacifistisk dröm om
möjligheten att undvika revolutionen, som föresvävade
Pelloutier, då han propagerade generalstrejken.
Tvärt om förklarade han ju, att den fredliga
generalstrejken, som han knappast trodde var
möjlig, skulle bli resultatlös. För honom var
generalstrejken närmast ett stycke
revolutionsstrategi, en metod att söka neutralisera
motståndarens övertag i fråga om organiserat våld.
I denna form har säkerligen generalstrejken
mycket att ge exempelvis de arbetare, som i dag
befinna sig i de ockuperade länderna och söka
efter medel för sin befrielsekamp. Icke så att
de utan vidare skulle kunna begagna sig av
metoden — därför äro säkerligen i de flesta
fall möjligheterna till ett organiserat
uppträdande allt för ringa — men den kan ge dem
impulser till och en förståelse, för de tusende
småaktionernas betydelse, som näppeligen är
möjlig genom de politiska partiernas drömmar
om centralistiskt ledda sammansvärjningar.
Vid denna tid fylkade sig de franska
arbetarna i växande skaror kring Pelloutier och
ar-betarbörsernas förbund. Hans sjukdom
förvärrades emellertid for varje dag oeh vid flera
tillfällen måste han taga sig ledigt från
arbetet, men så fort han var någorlunda återställd
återvände han till sin verksamhet i
arbetarrörelsens tjänst. På den sista kongressen han hade
tillfälle att närvara, i september 1900, måste
han ideligen svälja isbitar för att förhindra en
blödning. Hans tid var redan slut och efter
förfärliga lidanden avled han den 13 mars
1901, men hans verk, den franska syndikalismen,
skulle leva, och den dag det nuvarande kriget
är slut oeh arbetarklassen på nytt skall söka
bygga upp sina organisationer i de länder,
där de förintats, skall säkerligen dess
berättigade misstroende mot politikerna ge Pelloutiers
idéer, anpassade efter en ny tid, en förnyad
aktualitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
