Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så-kvarstår dock som ett odiskutabelt faktum,
att England just nu framstår som en relativt
human nation jämfört med de fascistiska
staterna. Oeli när det gäller att bedöma frågan om
likgiltighet eller inte, då måste man ju utgå
från dagens konkreta situation.
Nu är det givet, att den engelska
finanskonstellationen gått till strid för sin profits
heliga intressen. Därom äro väl både likgiltiga
och engelsksympatiserande eniga. Men det
engelska folket har inte gått ut i detta krig för
att rädda den engelska imperialismens profit.
Det har gått ut i strid för sina demokratiska
fri- och rättigheter, för de erövringar, det
redan har gjort i sin marsch mot socialismen.
Nu kanske någon inflickar: — Detta är
riktigt, men endast så långt det gäller de engelska
arbetarnas önskningar. Det engelska folket har
lurats ut. Demokratin var och är endast en
skylt, bakom vilken rena profitintressen dölja
sig.
Frågeställningen kan verka bestickande, men
innesluter doek inte hela sanningen. Man
behöver endast jämföra, under vilka
förhållanden de totalitära staternas arbetare leva, med
det engelska folkets fri- oeli rättigheter, för
att förstå, att här existerar en skillnad, som är
mer än en skillnad i fantasien. Detta faktum
kvarstår givetvis, även om man hyser den
uppfattningen, att även den engelska kapitalismen
önskar uppnå oeh strävar till ett fascistiskt
system även i England.
Så långt jag kan bedöma problemet, äro
sympatierna för England baserade på det
faktiska förhållandet, att kapitalismen inom
totalitärstaterna avancerat fram till sitt slutmål:
fullständig faseistisering och arbetarnas totala
undertryckande, medan den engelska
kapitalismen -— som visserligen i enlighet med sin natur
strävar till fascism — ännu måste räkna med
en kampberedd arbetarklass, som är villig att
försvara inte endast sina nuvarande
demokratiska fri- och rättigheter, utan också använda
dessa till språngbräda att nå socialismen.
På SAC:s senaste kongress gjordes ett
uttalande i frågan om syndikalismens ställning
till kriget, där en liten ändring gjordes i
förutvarande uttalande. Det säges bl. a., att i hän-
delse av krig måste arbetarna sträva att förinta
den egna reaktionen, doek utan att spela
segern över i händerna på en nazistisk
angripare. Om man tillämpar detta avsnitt av
uttalandet på det engelska folket och dess ställning
just nu, så tror jag, att man åtminstone kan
förklara, varför engelska arbetare bekämpa den
angripande totalitarismen.
Jag tror också, att om det nu existerade en
syndikalistisk rörelse i England och denna
hade någon större försänkning inom det
engelska folket, så måste denna rörelse anamma just
den uppfattningen, att det gäller att bekämpa
den egna reaktionen utan att doek underlätta
Tysklands oeh Italiens seger.
Förövrigt, vem vill påstå, att det socialistiskt
influerade engelska folket skrinlagt all tanke
på en socialistisk nygestaltning? Det har skett
händelser i England, som tyda på, att man från
arbetarhåll gör stora ansträngningar för att
erhålla oeh konsolidera kontrollen över den
inrikespolitiska utvecklingen under kriget. Säkert
låg det åtminstone delvis en arbetaraktion
bakom Chamberlains ’avgång, enligt gängse
uppfattning representerade den nu avlidne
premiärministern de tongivande finansiella kretsarna
inom det engelska imperiet.
Är det överhuvudtaget fullkomligt orimligt
att tänka sig Englands arbetarklass på marsch
mot socialismen?
Det engelska arbetarpartiets nyligen offent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
