Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonsin skall komma en stund för glödande
djup rörelse, pånyttfödelse, en hög tid för ett
förbund mellan kulturgemenskapen och
människan? Tider då sång tonar över folken, då tom
bära enheten och uppsvinget till himmelen och
då stora verk som representanter för
folkstorhet skola skapas av skyhöga människor, i vilka
folkets ande är koncentrerad? Vi veta det icke
och veta därför, att det är vår uppgift att
försöka. Vi ha ingen vetskap om framtiden,
vi känna ingen utvecklingslag, vi stå som
urmänniskor framför det oskrivna oeh
obeskrivliga, vi ha ingeting framför oss, allt är mom.
oss! Inom oss är plikten, som skickar oss på
vägen. Inom oss är bilden av det, vars
uppfyllande en gång skall bli. Inom oss budet, inom
oss rättvisan, inom oss anståndet, som vill
ömsesidighet. Inom oss förnuftet, som erkänner
allas intresse.”
Landauer fattade inte socialismen som en
kommunistisk ”kärleksordning i allmän
hängivenhet”, utan praktiskt-ömsesidigt som
Proud-hon, som rättvist byte mellan fria producenter.
Men trots detta visste han, att kampen inte var
en beräknandets sak eller enbart en det torra
förståndets angelägenhet. Tvärtom, för att
genomföra den genomgripande förnyelse, som
skulle betyda den sociala rättvisan, behövs det
en revolutionär anda, såsom den vilken
besjälat Proudhon och i ännu högre grad
Baku-nin.
Staten och nationalismen äro förfallets
kännetecken. Vår sak är revolutionen. Den är
fruktansvärd, liksom kriget. Men den är livets
genombrott. Sin tro på revolutionen har
Landauer klätt i de mest storslagna ord, i förordet
till ”revolutionsupplagan” av han ”Upprop”,
vilket förord skrevs i januari 1919, tre
månader före hans död. Det heter däri bl. a.:
”Den nya andan ror sig mäktig oeh innerlig
i Revolutionen. Dockor bli till människor,
igenrostade filistrar bli skakade i sitt inre, allt
som står fast kommer i gungning. Ur’ det,
eljest enbart på det egna inriktade förståndet
blir det förnuftigt tänkande... Undret, det
otroliga rycker in i det möjligas rike. Den
eljest förborgade verkligheten tränger till
förverkligande. Men faran är, att slentrian och
-efterapning bemäktigar sig revolutionärerna
och gör dem till radikalismens oeh det ljudande
ordets filistrar. Kaos råder, själarna resa sig
till dåd, andarna resa sig till ansvar. Må ur
revolutionen också pånyttfödelsen komma, må
den länge leva oeh växa och i svåra, underfulla
år stegra sig till nya höjder...”
Uppbyggandet av socialismen hölf Landauer
för ett svårt tidsödande, långvarigt arbete,
vilket måste antaga olika former i växlande
fredliga och revolutionära perioder. Det gäller att
ur människorna hämta fram ”lusten att skapa”
och glädjen åt rättvisan. Vidtaga storslagna
åtgärder som möjliggöra en ny uppbyggnad
oeh att uträtta en oändlig massa småarbete.
Landauers socialistiska idéer kunna här inte
framställas och klarläggas, vi avse endast att
här påvisa den kulturmening, som låg till grund
för hans socialism. Dit hör emellertid också
något annat: Landauers idéer om Ideal och
verklighet. Om oeh om igen påvisade han
nämligen, att ideal visserligen var det som drev på
i kampen, men att det aldrig ”blir så naket, så
uttänkt och uträknat i verkligheten som på
papperet”. Det är inte idealet som blir
verklighet, men genom idealet och endast genom
idealet blir ny verklighet. I en polemik skrev
Landauer 1911: ”Det, som jag kallar socialism,’
är ingen fullkomlighet. En sådan tro är heller
inte nödvändig, ty fullkomlighet är det endast
i våra ord, fullkomlighet är i utopin, i idealet,
i den av dröm oeh ord välvda diktarkupolen.
Det kan aldrig bli riktigt gott mellan
människorna, gott i ordets yttersta bemärkelse, inte
mellan några människor... det finns inga
sakramentala äktenskap eller himmelska
samhällen. Socialismen anknyter inte till det absoluta
oeh går heller inte ut på det absoluta. Den
anknyter till vår gemensamma livsträngtan, till
vår hunger. Den vill röra människorna därtill,
att de i denna hunger inte ta ifrån en annan
människa, vad hon genom arbete avvunnit
naturen.”
Sådana uppfattningar skyddade Landauer
från att bli sekterist. Han ville socialismen
för ett djupt känt oeh genomtänkt kulturideals
skull — i opposition till sin tids socialistiska
massrörelse. Han stod medvetet oeh fast
förankrad i de anarkistiska idéströmningarna oeh
försökte sätta en frihetlig och konstruktiv so-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
