Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
garklassen utan oekså mot arbetarna, som
bekänna sig till andra socialistiska riktningar.
Om nu syndikalisterna var i starkt
övervägande flertal skulle man kunna
rättfärdiga ett sådant ingripande genom att hänvisa
till majoritetsställningen. Minoriteten fick lov
att underkasta sig majoriteten. Man skulle till
oeh med kunna kalla detta "demokratiskt".
Men var på jorden förekommer det en
syndikalistisk folkmajoritet? Situationen blev då
troligen, att det revolutionära syndikalistiska
ingripandet för att nå sitt mål måste
undertrycka motståndsriktningar som befann sig i
majoritetsställning. Men den måste i så fall för
att tygla motståndet bli nödsakad att organisera
våldet som en permanent samhällsinstitution.
Detta skulle i sin ordning innebära, att man
upprättade en diktatur, att man skapade en ny
stat.
Men vad man under sådana omständigheter
uppnått var icke ett förverkligande av det
frihetliga socialistiska samhället, utan skapandet
av det frihetsförtry ekande totalitära
tvångssamhälle som det just skulle vara
syndikalis-mens uppgift att avskaffa.
De spanska händelserna 1936—1939 måste
här brukas som åskådningsmaterial. Den
revolutionära syndikalismens starkaste fäste i
Europa har varit Spanien. Syndikalisterna
placerades 1936 i ett tvångsläge i vilket de inte
hade något val. När fascistema sökte etablera
sin diktatur måste syndikalisterna bekämpa
detta våldsingripande med annat våld. Det
gällde att slå ned diktaturen för att erövra
friheten åt folket. Speciellt i Katalonien, där
syndikalisterna voro stai-kast, tog sig den
syndikalistiska kampen mot fascismen form av en
social revolution.
¥id sidan ay och jämsides med det militära
våld som måste resas mot fascisternas
militära våld genomfördes en samhällsomvandling
på det samhällsekonomiska området. Arbetarna
satte sig i bestigning av produktionsmedlen oeh
organiserade produktionen i det tvåfaldiga
syftet att skaffa samhället behovsvaror oeh det
antifascistiska försvaret vapen och
krigsmateriel. Yaruframbringandet, varudistributionen,
transportväsendet, de offentliga tjänsterna,
skolorna, universitet, ördnirigsväsen etc. kon-
126
trollerades av arbetarnas sammanslutningar;
Den borgerliga staten ställdes på avskrivning
och frånhändes den ena funktionen efter den
andra. I stället för den statliga
militärorganisationen skapades den av arbetarna
kontrollerade milisen, vilken ieke längre stod till
regeringsmaktens förfogande utan var ett
revolutionens redskap. Regeringens makt var
knappast mer än en skenmakt. De offentliga
tjänsterna sköttes av arbetarna. Alla viktiga
avgöranden låg i arbetarnas händer.
Men i hela Spanien — oeh rörelsen
omfattade ju hela Spanien — var socialdemokraternas
inflytande ungefär lika omfattande som
syndi-kalisternas. Redan lönearbetarklassen var uppr
delad i tvenne rivaliserande element.
Hantverkare, handlande, arrendatorer, alla element
som oekså tillhörde den produktiva delen av
samhället, levde oeh verkade inom samhället.
Det var givet att utan samverkan mellan
syndikalisterna, socialdemokraterna oeh de mera
småborgerliga elementen kunde ingen seger
vinnas över fascismen.
Skulle syndikalisterna i denna situation sökt
tillvälla sig hela makten i samhället för ett
totalt förverkligande av det syndikalistiska
samhällsidealet, så skulle de ha tvingats, att
upprätta en syndikalistisk diktatur över
socialdemokrater och småborgare. Men då hade man
förverkligat något helt annat än vad man
eftersträvade, något som man principiellt var fiende
emot.
Den totala syndikaliseringen av samhället
framstod således som något ouppnåeligt.
Man måste nöja sig med vad som vär möjligt.
Vad som var möjligt var den allians mellan
den syndikalistiska och den mera
socialdemokratiskt färgade landsorganisationen för
gemensamma mål. Det måste bli en kompromiss,
men en kompromiss som var så mycket lättare
för syndikalisterna att acceptera, som även den
"reformistiska" landsorganisationen i princip
anslöt sig till arbetarnas övertagande av
produktionen.
Vad nian i det föregående resonerat sig fram
till är då detta: en syndikalistisk
engångsrevo-lution för den totala syndikaliseringen av
samhället synes ieke kunna förverkligas utan med
hjälp av en diktatur, vilken i sin ordning
krossar det syndikalistiska idealet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
