Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsumtion och kapitalbildning. Av John Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den deflationskris, som utbröt bösten 1925,
ett talande exempel.
Under inflationsåren, när riksmarken
sjönk för var dag som gick, vågade inte
människorna behålla sina pengar, utan alla
som fingo något till övers, skyndade sig att
omsätta desamma i sak- och realvärden.
Arbetarna och alla slags löntagare tvungos
genom markfallet och den därav förorsakade
prisfördyringen att inskränka sin
förbrukning, varav resultatet blev, att det uppstod
en sådan konsumtionsminskning, som enligt
våra borgerliga nationalekonomer skall vara
så utomordentligt gynnsam för
kapitalbildningen. Men till lycka för den tyska
industrien framkallade
konsumtionsmineknin-gen ingen stagnation i produktionen, helt
enkelt av den anledningen att ”spararna”, d.
v. s. jobbare och spekulanter, skyndade sig
att förvandla sina pengar i ”sakvärden”, så
fort de fingo dem i händer. ”Spararnas”
överskottsmedel användes alltså till att
starta nya eller utvidga gamla företag. Man
köpte aktier för deri sjunkande valutan.
Betta gav upphovet till en utomordentligt
livlig griinderperiod, varunder
nyemissionerna och bolagsbildningarna avlöste
varandra. Den tyska produktionsapparaten fick
på kort tid en oerhörd tillökning. Under
tiden som detta pågick, kom det en fart i
’Tysklands industriella pfoduktion, som var
■en lust- att se. Det uppstod en
högkonjunktur av samma slag som under kriget, endast
med den skillnaden att produktionen nu
inte längre var inriktad på att framställa
förstörelseredskap utan i stället på en
utvidgning av produktionsapparaten, som var
onyttig och överflödig, så länge underlaget för
densamma, ökad konsumtionskraft hos mas
sorna, icke fanns. Det blev liksom under
kriget gott om arbete för arbetarna och
utomordentliga förtjänster för herrar
jobbare. Och därmed är, som bekant, enligt
borgerlig uppfattning, idealtillståndet uppnått i
ett samhälle organiserat på kapitalistisk
basis.
Man får en god föreställning om den
tyska industriens våldsamma tillväxt under
inflationstiden, om man tager del av den
undersökning, som företagits av tyska ar-
betsledareförbundet vid 322 större tyska
aktiebolag. Av denna undersökning
framgår, att nämnda bolag år 1913 ägde en
markareal, som tillsammans utgjorde 225,2
milj. ma medan samma företag år 1925 ökat
sina områden till 434,8 milj. m\ Av dessa
bolag hade år 1913 256 st. ett bebyggt
område av 26,1 milj. m2 men år 1925 hade de
icke mindre än 35,1 milj. ma bebyggda.
Tomtarealen hade alltså utvidgats med 39
proc. sedan 1913 och de bebyggda områdena
med c:a 35 proc. Denna undersökning
avser icke utvidgningar, som åstadkommits
genom koncernbildningar eller på liknande
sätt.
En del av dessa utvidgningar utföllo
visserligen under krigsåren, men utvecklingen
fortsattes i forcerat tempo under den
följande inflationsperioden. För att bedöma
den fråga varmed vi här sysselsätta oss,
nämligen i vad mån produktionsapparatens
utvidgning är beroende av de breda lagrens
konsumtionsökning, kan man emellertid
lika gärna studera utvecklingen under
krigsåren som under infiationstiden. Den
oerhörda förbrukningen av krigsmaterial, som
inföll samtidigt med att arbetarna indrogos
till krigstjänst, skulle nämligen teoretiskt
sett ha omöjliggjort varje utvidgning av
produktionsapparaten, men detta blev, som
vi veta, icke fallet. Det utfördes tvärtom
mvcket betydande utvidgningar av många
industriföretag även under kriget. Detta
tyder på, att så snart ett behov av ökade
produktionsmedel ger sig tillkänna, så
tillgodoses detta behov innan
konsumtionsbehovet, t. o. m. om detta senare är så pass
påträngande, som det var i Tyskland
under världskriget. Härigenom vederlägges
allt tal om, att konsumtionen under nu
rådande produktionsförhållanden skulle kunna
få en omfattning, som rent av sätter på
spel våra möjligheter att utöka
produktionsmedlen. Tanken förefaller absurd
redan av den anledningen, att konsumtionen
inte kan stegras utöver vad
produktionsmedlen tillåta. Ty om en vara röner så pass
stor efterfrågan, att den hotar överskrida
gränsen för produktionskapaciteten, så blir
följden stegrade prieer. Den vinstökning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
