- Project Runeberg -  Syntaxupproret /
I

Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I

God morgon!

Mosiga sol,
drag av John Falstaff du har!
Friskt du förnöjer!
Fet i din stol
fradgar du rödvin och klar,
pärlande sekt.
Bägaren höjer.
Ändå en fläkt ---
festvind vid dallrande gång!
Nästan för fräckt!
Tiden är praktisk är lång.
Som en fiol,
morgonblåst stråkar och drar.
Mosiga sol,
drag av John Falstaff du har!

Rödnästa bror!
Orkar du skratta, trots allt?
Stolt men allena.
Allt är kontor,
allt blivit siffrigt och kallt,
snäv marginal,
påbud kring bena.
Rabblar du tal,
mässar du, horar som förr?
Pass dig --- som skal
din näsa blir knäckt i en dörr!
Pass dig --- jag sagt,
snart är den ute din frist!
Måne på vakt ---
väpnad och kall nykterist!

Evigheten hörde någon ropa Aj!

Här bland mänskor snälla
starka orrar
ofta festligt smälla.
Krigarsporrar
surra då och då.
Fullt med starka tuppar,
röda kammar.
Elden flammar,
ilskan oss anammar.
Jorden guppar
ängsligt i det blå.
Plötsligt tämjas
våra vilda själar,
äckligt vämjas
vi åt skrål och strid.
Då ett jämmer stiger susande
i kval och ve:
Litet mera fred,
litet mera frid, om vi får be.

Viktigheter
trängas,
äckligheter
knuffas, tumla, flängas,
bräckligheter
spotta på varann.
Jorden är ett litet skri, som tystnar
ganska snart.
Evigheten hörde någon ropa "Aj!".
Jorden är en fläck på himlens blå kavaj.
Nu den suddas ut,
allt är gott och slut.
Men då ha vi ropat "aj" i några hundra tusen år,
men för Evigheterns öra blott ett litet skri,
sedan tyst --- det är förbi.

Hämnaren

Hämnd för mina år!
De gråa och de bleka, som försvunno,
förbrunno
långsamt som fuktiga blår.
Hämnd för mina år!
Hämnas jag skall på det nyttiga, gråa som band,
hämnas med en bomb, så att staden står i brand,
att alla titta ut
vid ett visslande tjut
och tappa sina verktyg och pennor ur hand:
"Indexberäkning,
bostad och vräkning,
fredsgarantier,
partifrierier..."
De frågorna jag slopar,
när bomben går.
I lågorna jag ropar:
Hämnd för mina år!

Hämnd för mina kval!
Med bomber av glädje skall jag hämnas.
Här lämnas
ej tid till val.
Hämnd för mina kval!
Noga planerat, allt laddat med strålar och färg.
Tänder raketkista högt på mitt berg.
Du som aldrig känt
mitt stjärntemperament.
Du som med all praktiskhet spädde min märg,
tvang mig linjera,
organisera,
prompt leverera,
flinkt expediera...
- - -
Hämnd för mina kval!

Konsekvensen

Och ont du kläckte som fräcka mygg.
(Konsekventa!)
Du log i glädje, ty du var stygg,
och glömde giftet, du gav med mygg.
Men åren sitta och vänta...
Pass på din rygg!
(Konsekventa!)

En dag du vankar i gladan ro
med söta tankar och upphöjd tro.
Hur trygg du är i din skyllerkur,
hur fejat livet
till sista har blivit!
Så klinga, spela i lycklig dur!
Men vänta!

Där bakom busken står visst på lur
ett otäckt djur.
(Konsekventa!)

Bedrar mig ögat? Menageriet...
Ah, syner blott! Nej, ett flås, ett skri,
en morrning varslar: Du är förbi!
Nu äro huggen att vänta.
Se, käftar röda
och gula betar.

Visst lär man blöda,
när tand sig letar
till bröst, där ängslan i vågor går...
Här blir betalning med ränta!
För fyra myggor du återfår
jämnt fyra tigrar med strimmigt hår
och gap, som stinker, och tass, som slår...
(Konsekventa!)

Fly ej, arme! Stanna!
Torka svetten ur din panna!
Springer du, de skola jaga dig.
Tassa snabbt i månlyst natt,
gå i morgondrev,
nosa på din fallna hatt,
kvisten, som dig rev.
Mödan skall försvaga dig,
föröda dig.
Och till sist de taga dig,
döda dig.

Men om du stannar, och tappert ler,
min kranke hjälte, i nöden,
och säger "Biten! Jag känner er,
och räds ej smärta och döden.
Själv har jag släppt eder ut från mig,
fastän min illvilja ökat sig
till vilda rovdjur. Så huggen mig
och tuggen mig
i stycken! Ej vill jag vänta!"
de kanske lösas till dimgrå sky
av fräcka myggor, som stinga --- fly...
Betalt med lättaste ränta!

"Åh, tack och lov.
Nu är jag fri!"

Gå hem och sov
i harmoni!
(Konsekventa!)

Död violinist

Åsikt: "Han var en liten gris i alla fall...

Lik är i huset!
Spelet har spruckit.
Stråke så rar,
prydd med en sten ---
blixtrande sken
i toppen.
Sorg fanns i suset.
Spelaren druckit
dräggen och var
icke så ren,
icke så fin till kroppen.
Marken, som gav
köttet gestalt,
var ju som jord kan vara:
Mask eller padda
kräla med fadda
drifter och lukter.
Jorden är allt
bitter och svår att klara!
Tusende fukter ---
Jo!
Själen han bar?
Stjärnren och klar.
Brann i sin skönhetstro.

Välmenta händer
genast sortera
kläderna opp,
lumpen han sagt
att sitt förakt
han giver.
Plikttrogna händer
biografera.
Tropp efter tropp.
Raskare takt!
Friskaste forskningsiver!
Strax kring statyn,
lyftad mot skyn,
blåsa på streck i vinden
fläckiga linnen,
lortiga minnen,
svarta kalsonger ---
darrar du, vit om kinden:
Hjälper ej ånger?
Nej!
Käraste byst,
böj dej, var tyst!
Fläcken skall följa dej!

Nej, så jag ljuger!
Nej, så jag målar!
Felaktigt slut!
Tvivlar jag på
stjärnskenet då,
som glindrar?
Längtan, som duger,
lumpen bestrålar.
Genom var klut
med den svarta, grå
smutsfläckar på ---
den tindrar!
Mannaprofil,
se med ett smil
paltornas arma fladder!
Räds ej för riset!
Stjärnklart beviset,
starkt i sin stråle:
Skönheten var din fadder!
Ser jag dej småle?
Ja!
Käraste byst!
Nöj dej, var tyst!
Längtan var stark och bra!

Musiken dog klockan elva

Musiken dog klockan elva.
Strax efter slaget den andades ut sin själ,
slutade gyllene strängar att darra och skälva,
slutade basen sin hostning och morra farväl.
Nu ibland stolspyramider,
uppvända bordsfötter ensam jag står.
Grensle en pinnstol rider
soffan, där blek som en ängel en fröken går.
Bland gäster är jag den sista,
tyckes den siste på jorden, där festen är död,
står och böjer mig ner vid en altfiols kista,
som omsluter spädaste kropp, som var gyllne och röd.
Nedstoppad violoncellen,
varm i sin heder och lugn i sin röst.
Svart sarkofagen i kvällen
trycker det högspända valvet på vännens bröst.
När stråkar slutar att fila
gnistor ur träiga stoftet, är sång förbi.
Ingen vill flöjtmun kyssa och ljud går till vila.
Stum sover den lille i lådan, så vek och förbi.
Svimmad som drabbad av slaget,
vräkt emot väggen står basaren röd,
icke ett barn av behaget
men för det späda i sorlet ett tungviktsstöd.
Nu lönar sig ej att leta
naggat visitkort till bön om en kärleksfanfar.
Gå icke till graven och bed att få artigt veta,
om slumrande sångarn vill späda sin reportoar.
Men i mitt sinne det brusar,
tonernas vålnader skrida bland våta bord.
Yrkar för gästernas skara
tacksamhet uttala få vid det dödstysta bo.
Ljust skall ert minne vara,
tåliga, stammande toner: Sov i ro!

De grymma minnena

"Nu komma vi igen för att dricka..."

Kommen gärna --- jag skall räcka eder
hjärtat, som jag har, att suga på!
Fly er kan jag ej, om än jag beder.
Muta er, det kan jag ej ändå.
Mina ormar små,
fräsen sakta, ringlen nätta,
samsas hedersamt i måltidsro!
När jag bleknar, ser jag eder mätta
rinna hädan till ert djupa bo.

Ingen elddryck hämtar jag, som river,
för att döva vad ej dövas bör.
Svarta sanningar vid snaps jag giver,
sammanbitet vad er lystnad gör.
Mina ormar små,
fräsen sakta, stingen varligt!
Kosten räcker i en evighet!
Alla kunna få sin del försvarligt,
var och en kan nog bli blank och fet.

Fordra ej, jag skall mig kläda
i den höga smärtans törnekrans,
enkla vardagsgäster! Jag vill träda
vardagsklädd vid eder måltidsdans.
Mina ormar små,
tyst och fattig vill jag ställa
all min villighet till ert behag!
Dricken, dricken ur min röda källa,
där den sorlar under sakta slag!

Om ni matta djävulsblickar bära
eller änglaögon, ej jag vet.
Jag får endast tänka på min ära,
på min ordinära tapperhet.
Svarta ormar små,
sugen lystet, fräsen, ringlen gärna!
Jag fördrar ert vilda skick.
Butter är i afton himlens stjärna
i sin mulna blick.
Ser i väntan mot en stjärna,
grå men ärlig i sin lugna blick.

Detta hus jag lämna skall!

"Ägde jag ett hus, skulle jag allt tänka på
att de måste bära mig ut ur det."

Mildaste förbarmare!
Huset snart jag lämna skall,
allt som skarpt jag genomtänkt,
fintligt reparerat.
Sökte bygga varmare.
Rännan fick ett gynnsamt fall.
Hade dropp och sipper stänkt,
allt blev arrangerat.
Ledstång smal, som vacklat,
stöddes gott och väl.
Utanför blev spacklat
under långsamt gräl.
Stred mot åsiktslarmare
--- händigt folk i alla fall ---
stred om ådring, färg och hall ---
--- --- ---
Mildaste förbarmare!
Allt jag lämna skall.

Minnes hur jag gnolade,
frisk med praktiskt ögonspel.
Blicken flög i forskning kvickt ---
allt blev kontrollerat.
Målaren sig solade
ljuvt på stegens överdel,
visslade den silverdikt,
nyss han komponerat.
Ägandet i trevnad
blommande omkring.
Allting i min levnad
ordnat fint i ring.
Punktlig inbetalare
stod i banken, välvd och kall,
siffras ljud gav återskall ---
--- --- ---
Luften nu blev svalare...
Allt jag lämna skall.

Väggens yta härmade
tavlor av en evig vår.
Ur tapetverk, skilda slag,
blommar syntes skjuta.
Falska fåglar svärmade
omkring klistrarn på sin lår,
där han sjöng mot slut av dag ---
Stjärnor på min ruta.
Skymning --- lugn och nyter ---
gå på nakna golv.
Snart ett ljussken flyter ---
möbler dra till tolv.
Inga dunk bestänka mig ---
buller vid en hyllas fall.
Nej, jag står i egen hall.
--- --- ---
Tänk, att man kan tänka sig!
Allt jag lämna skall!

Amor --- amorterare ---
Amor --- nej det var av Mors!
Älska livet är ju ett,
lämna det ett annat.
Punktlig inkasserare
strycker med sitt svarta kors.
Pressar räntan ut i svett.
Kanske får du sannat:
ledstång smal, som vacklat,
stöder gott och tryggt,
när ditt hus blir tacklat ---
gran vid porten --- snyggt!
Tvist bland hesa bärare,
--- händigt folk i ledsamt kall ---
baxar kistan ner från hall ---
--- --- ---
Svartaste förfärare!
Allt jag lämna skall!

Hjälper för ångest! Ohoj!

Reklam: "Har ni ångest, är ni olustig?
Vänd er till oss..."

Gny ej för vaka i nätter.
Här finns det goda tabletter.
Hjulremmar svansa och smälla.
Kavlarna kavla sin deg.
Är det av ångest ni lider,
ligger en magnerv och svider,
darrar ni ofta, min snälla,
tvehågsen kanske och feg?
Vänta nu bara!
Alls ingen fara.
Tja, vilken sats ska vi ta?
Dagar och nätter
pressa vi nya små rätter,
kakor, små fina tabletter,
stöpas när mörjan blir bra.

Darrar er hand under skrivning,
känns det i hjärtat en rivning?
Kommer ett svettbad på ryggen?
Vänta --- här är ett paket.
"Förbisedd är jag på platsen,
strandad i kärleksseglatsen,
moln ha skockats likt myggen..."
Stoppa! Allt detta man vet.
Vänta nu bara!
Se, de små klara,
fina pastillerna här.
Tag dem till natten,
lägg dem i halvljummet vatten.
Sedan --- det vore väl aktten,
om ej er ledsnad blir bet.

"Ja, men jag ångrar... Se, saken...
Saken är den, jag är vaken..."
Pim, pom! För ånger --- Nå sakta!
Ånger, en värk? -- jag förstår?
"Jo, det är värka, det är det..."
Pang! Som i tänderna skär det?
Tja! Etiketten betrakta:
Verksamt för smärta det står!
Dosen förmeras.
Frid garanteras.
Grönt är det pillret till färg.
Intygsbevisen:
Grät kolossalt under krisen...
Pja, liten stegring i prisen...
Billigt för styrka och märg.

"Ja, men min tro jag förlorat.
Tron på en lycka --- jag tror att,
tror att. Jag tror..." --- Låt mig tala:
morgonen syns eder grå...
"Grå --- det kan passa och stämma...
Solen ser ut som en blemma...
Gatorna verka så kala..."
Hm --- allt det där vi förstå.
Hopp! Upp till hylla!
Snart vi förgylla
livet en smula för er.
Längst in --- anamma!
Springpojken glömt att damma ---
äntligen! Snart skall ni glamma.
Röd etiketten sig ter!

"Kanske att tiden förrycker.
Sorgmolnet ligger och trycker.
Vålnader blandas i vimlen,
spökena viska om mord.
Tror att det framfarna slingrar
ut sina knotiga fingrar.
Stank ligger kvar under himlen.
Bultningar höras från jord."
Tyst, är ni tokig?
Tavlan var brokig,
detta är typiskt --- låt se!
Här är för drömmar!
Tyglar med präktiga tömmar
allt fantasispel, som driver ---
dagligen: Tre gånger tre!

Tusende balar om åren
sändas som medel för såren.
Se, hur små flickorna stöta
mortlar av fullaste kraft.
Se, hur det pressas och rinner.
Lastbilenm dånar --- försvinner.
Väldiga order att möta.
Väldiga order vi haft.
Fruktan --- så var det!
Medlet --- ni har det.
Botar för morgondagsskräck.
Räds inte smärtan,
mörk är den nyttiga ärtan,
men den ger vila åt hjärtan...
Karlsson! Kantinen är läck!

"Tack, fabrikörer och alla!
Vatten i baljorna svalla,
degarna pösa och jäsa.
Brått små maskinerna haft.
Slut med det bittra och hätska.
Ren blir min pulsåders vätska.
Tankar energiska fräsa,
musklerna bubbla av kraft."
Bättre ni blivit?
Skönt, det var givet!
Nerverna sluta sitt stoj!
Fullt upp med kunder.
Hyllorna över och under
töms vid reklamens dunder:
"Hjälper för ångest! Ohoj!" Ja- och nejfot

"Har du klart vårt bord? Vi börja
nu i kväll på nytt.
Ej det mer är värt att sörja,
att den käre flytt.
Våra söner gå i gott förvar,
deras hälsning varje kväll vi få.
Sätten er! Jag protokollet tar!
Du kan ställa frågan. Klart! Seså!"

Bordet redan sprakar,
lyfter sig och knakar
sakta... "Kära, runda bord,
du skänker andars kärleksord,
du som talar om att de som dogo,
icke dogo utan leva kvar.
Är det svar?
Är det svar?"

Vilken är jafoten, svara!
Ja!
Vilken är nejfoten, säj!
Nej, nej!
Kunna vi börja i knakande ringar,
bordet redan hamrar och slår?
Känner du fläktar av anderingar,
syster lilla med mörka hår?
Spärra ditt öga, praktiske bror,
som aldring nånsin på anden tror.
Lägg cigarretten, mer lätt på handen!
Känner du anden?
--- "Jag nästan tror."

"B och N.
Är det namnet på en vän?
Ja.
Han är död för länge sen?
Ja.
Han har det gott och bra?
Svara tydliga ja.
Eller du svarar ej?
Nej!
Nej!

Jafoten, främmande gäst, så säg?
Ja!
Ovanfrån kommer du hit på din väg?
Svarar du ej? Frågar jag tydligt och bra?
Ja!
Kommer duy hit från okända friden
långt bortom smärtor och graven?
Har du det bra? Vad var du i tiden?
Hör, hur han stavar!
Ja, ja, ja!"

Ljuslågan vacklar i kretsen lik en ranunkel,
spirad ur mörkrets sammetsjord.
Brännande stiger en spänning i höstens dunkel
darrande fingrar famla på knakande bord.
"Säg, har du sett den livets kraft, som världar ständigt föder,
den som ger vacker blomningsro och den som vilt föröder?
Svarar du ej?
Nej!"

Frälsningsmötet på torget

Skönare var under vita valv!
Heliga bänksus och högheters basar
sorla i fjärran och mässkjortan frasar.
Stråkarna darrade, orgeln skalv.
Detta var ljuv teologicam!
Ja!
Skönheten lyfter ditt hjärta fram!
Ja!
Skönhetens minne,
länge det knäpper
händer därinne ---
aldrig dig släpper!
Buren på gyldsky och blomdoft av vår
strålkransad Anden står!

Där i sitt friska frälsningshumör
bedjes i regnet i högröda mössor,
knäppes demoner med oljade bössor.
Stöt i trumpeten och sången för!
Icke förnäm teologicam!
Nej!
Surr av gitarrer bak och fram!
Hej!
Trummorna darra vid ramlande tararam!
Segern är vunnen,
dödsudden bruten!
Smärtan försvunnen,
och i minuten
upp tindra ögon i barnstoj, som rår!
Strålkransad Anden står!

Ut ur din kammare, känn socialt!

Ut ur din kammare,
känn socialt!
Bulta med hammare!
Spelet är skralt.
Får jag nu se på din uppsyn, din fåne!
Ögon du låne
strax från en brandfackla; från en trumpet
hyr du en stämma, du annars blir bet.

Spring, lilla drömmare,
ut ur din bur.
--- "Tystna'n var ömmare,
luften är sur.
Jag får ta stövlar och segelrock på mig,
annars så slå mig
skurar fördärvad och lyran får rost."
Strunt, hur du bråkar för väta och blåst!

Skrik litet vredare,
tiden vill ha
brinnande ledare,
starka och bra!
Lär dig att rimma på index, din satan!
--- "Går inte! Index! --- det går inte alls."
Ut med ditt kammade huvud på gatan!
Börja nu sången --- åhej --- och ge hals!

Härligt som lågorna
flyger min ton!
Livsmedelsfrågorna,
emigration
stränga min morrande, slarviga lyra.
Trångboddhet, hyra,
folkpensionering och skydd för maskin.
Smörj med maskinolja, inte med vin!

--- "Trodde en lekare
hade sin rätt
sjunga på vekare,
lättare sätt.
Trodde att medkänsla ock kunde brisa
frisk i en visa
utan att kugghjulen surra däri.
Trodde man kunde få solskenet prisa,
blomman och lärkan, så svingande fri."

Misstag, din huggare,
är du nu klar?
Tidsandans luggare,
stöt en fanfar! ---
Lärkan, partibunden, sjunger med möda,
pickar de röda,
blåa och gröna små fröna och vill
bort till de gammaldags tankarna döda:
friska i hjärtat och yra i drill!

Valdagen

Bullrande åsiktsvagnar.
Väljsiffror fly som agnar.
Hornblänk i häftigt drag,
--- taderatta ---
tonblåst och trumslagsskräll.
Bom!
Stridsmän med lappar röda,
stridsmän med blå sig möda
fånga en själ i dag.
Värvning till sena kväll.
Bom!
Där på affischen en utmärglad karl,
ser ut som ett lidande lamm.
Taderatta.
Hopbiten uppsyn. Han valsedeln drar
med seniga nyporna fram.
Bom!
Där på det andra plakatet jag finner
gudinnan med blossande kind.
Taderatta.
Svea, hon svävar, ett svärdsfäste brinner
och flaggor sig trasslat för vind.
Bom!
Allting drar i stormen förbi.
Fosterländsk sextettmelodi
skär sig så blixtrande galen
mot Internationalen.

Struntom i frukostmaten!
Gäller det rädda staten...
Än av plakat en dusch
--- taderatta ---
störtar oss strax emot.
Bom!
Fyllkindad karl, som tager
supen i ödslig dager,
målad som svinet --- usch!
--- taderatta ---
framställd som hälsas hot.
Bom!
Fly den förskräckliga bilden och se
den andra med levande färg,
--- taderatta ---
måttlighetssup --- han klarögd ses le
bland blåklint på vreshetens berg.
Bom!
Vädjar till god tradition utan plåga
med spritsmuggel, kyparförtret.
Taderatta.
Alla spioner i avgrundens låga!
Ett glas utan småaktighet.
Bom!
Snart vi planens fyrkant ha nått.
Virvlar festligt av gult och blått/.
Myller kring valhusets tegel,
där fanor slå som segel.

Havet till landets hyllning
blånar i mörk förgyllning!
Parkträden regna rött
--- taderatta ---
moln som kanonmoln gå.
Bom!
Valsedelsdelarn myser,
fastän i blåst han fryser.
Nalkas mig artigt, sött:
--- tadaratta ---
"Längst in till vänster gå!"
Bom!
Magen, den kurrar, vid hunger jag haft.
För tidigt med frukostens ägg.
Taderatta.
Nästan den hurrar, när nu jag med kraft
trängs in mot en blåmålad vägg.
Bom!
Kvittar mig lika, ty landet går före!
Jag vädjande hornstötar hör
--- tadaratta ---
när med kuvertet med hängande snöre
i handen min röstplikt jag gör.
Bom!
Snart jag kramad och slapp och trött
på benen knappt kan stå.
Stirrar i rutan från väljarkuren
på staden och naturen:

Havet till landets hyllning
rullar i blått --- förgyllning.
Parkträden regna rött.
Taderatta.
Moln som kanonmoln gå.
Bom!

Den kommunala julgranen

Tidningen: "Drätselkammaren har som vanligt..."

Puff, ett hugg i skog,
yxan slinter,
granen sviktar segt mot
snöig mark.
Julens stjärna log
genom vinter,
vita bågars valv i luftig park.
Gråa hyddor med små
eldsken i en ring.
Tyst i kvällen.
Linge ling ---
Bjällra ring!
Julens skymning står kring alla ställen.

Knak vid slädars gång ---
stora stammar,
döda jättar köras
in till sta'n.
Det är lust och sång,
gatljus flammar,
mitt bland tuktad sten
en grönsvart gran.
Höga gråhus med små
pärlljus i en ring.
Lyss i kvällen!
Linge ling.
Julen svävar omkring stenkastellen.

På ett gott förslag
man beslutat
göra jätten från
den vita dal,
där han nyss en dag
tung sig lutat,
till en julgran stor och kommunal.
Alla röster --- ingen enda reservant.
Frid så präktig.
Linge, ling.
Bjällra ring.
Julen svävar kring var stadsfullmäktig.

Slå i stenen rot!
Kring kloaken
friska rötter från skogen
ta fatt.
Över larm och sot
välvs en naken,
väldig både upp i stadens natt.

Kommunala gran, du skattemedelsbarn,
ring vi sluta ---
dansa kring ---
Stjärnskott spring!
Han som stod på rest fick också njuta!

Kanske framför oss ändå

Alla vi i snömoln gå,
famla kring i dimma.
Kanske framför oss ändå
gröna öar simma.
Kanske skall ur kolsvart svall,
ur den kalla välvning,
stiga upp i alla fall
morgon med en skälvning.

"Vad är det för morgon då?"
Inga hjärtebikter!
Skynda dig att genast slå
i en samling dikter.
Glutta ut ur din dubblett,
öppna på din ruta.
Hej, där ven en böljeskvätt,
när du fram dig luta.
Eller fräste kring din nos
någon eldröd låga.
Gosse, du är hemma hos
mänskor, utan fråga!

Se, programblad stormar strö
runt vid vilda tjuten,
röda blad och blå, som snö
fladdrar det kring knuten.
Var och en skall boja ha.
Lär dig bara striden.
Vanefången trivs rätt bra.
Strunt i individen!

Fram, gå på! Ack är du rätt?
Tiden må dig lära,
klä dig i ett lurvigt skägg
och förvildad ära.
Har du inte krigarblod?
Det var remt förbannat!
Saknar du moraliskt mod?
Bättre att du stannat. ---

"Stannat var?" --- Jo, där du var
långt bland stjärnor vita,
där varenda lilja bar
ansiktsfärg av krita,
där det ordet social,
som här ständigt dräller,
inte röjs i vindars tal,
ej i molnskrift heller.

Barnen lärt sig stava det.
Ynglingen att tro det.
Mannen att begrava det ---
där är beskt för modet.
Alla vi i stormmoln gå,
famla kring i dimma.
Kanske framför oss ändå
gröna öar simma.

Lagerlös segrare

"Ja, Petterson fick rätt. Han sade för tre år
se'n --- och har sagt upprepade gånger...
Men han blev nedklubbad!"

Den, som har aningens lykta,
besjunger sin väg för de andra
räknabestyrarna kalla,
vilka begrunda med flit.
Narrar ibland de förryckta,
ofta i hån få de vandra,
tills de blir häpnad hos alla:
Hur ha de nått ända dit?
Vägen i krökningar gick,
ej med linjal och bestick,
gick som i virvlar och ringar...
Men när de plantat sin flagga,
blir det bevisat, anagga,
att de gått rätt --- och då klingar:
Bravo --- som skott i en prick!

Den, som har en aningens lykta,
sitter bland små kommittéer,
kloka voteraregossar,
alla med sundaste blod.
Tittar på planer förryckta,
ropar "Förnuftigt bete er!"

Strålen ur trollyktan blossar ---
milslångt dess ljusflöde stod.
Varnarens rop mot beslut
tystas med: "Tack, och vet hut!"
--- "Ja, men jag ser!" --- "Ser i syne..."
--- "Bråddjupet planerna rubbar..."
Ordförarn småler och klubbar ---
--- --- ---
Segrare --- blekt blev ditt tryne,
när det till avgrunden gick!

Skräm dem att följa dig då!
Eller ställ lyktan i en vrå!
Värm dig och vedstickor spänta...
Småle förutan att håna.
Sanningen en gång skall dåna!
Sitt där och vissna och vänta,
lagerlös segrare grå!

Ja, är min lovsång!

"Hoppets berg är ändå grönt.
Där växer nytt. Amen!"

Med klaraste sikt mot döden
och ständig medvetenhet
om fattigdomens helga dag,
då kläderna skola falla,
jag avvaktar mina öden
och strider mot grå förtret,
försöker med solblanka värjeslag
att slå mig igenom dem alla.
Gudom på Livets berg,
fyll nu mitt bröst med märg,
fyll mig med solsken i roten och stammen!
Blomme jag manligt! Amen!

På grund av att andra följa
vid slutet av mina spår,
alls icke äger jag rättighet
att kvarlämna veord tomma.
För nästa vandrarebölja,
som nalkas med törnekrönt hår,
i arvets bok skall det stå: Jag vet,
att ja-orden evigt blomma.
Väx, är det första bud!
Ja, susar markens skrud!
Ja, ropar solen åt människostammen!
Ja, är min lovsång! Amen!

"Men blodiga händer syssla
och rödaste kvasten går,
och ändå vill du mana mig:
Behåll den friska minen!
Du vill med små blommor pyssla ---
idyllen med kannan står
och vattnar helt förnöjd en stig
i skuggan av giljotinen."
--- --- ---
Skåda min åsikts färg:
Grönt lyser hoppets berg.
Framtiden grönkläder svartnade stammen.
Hjälp mig att vattna! Amen!


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:21:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/syntaxup/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free