- Project Runeberg -  Syntaxupproret /
II

Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

II

Långt borta i åren

Vet ej riktigt än hur åren
travat bort med mig på rygg.
Ärrade de blivit, såren,
stungna utav spjut och mygg.
Allt jag skulle tryggt förbanna,
om ej genom mörkret sam
doft från hår kring månklar panna
till mitt grämda hjärta fram.

Långt borta i åren där dröjer du än,
svarthårig, vithyllt, med nittonårsblickar.
Vårvinda blåsa i träden igen.
Almen bak regniga rutan nickar.
Ensamma steg på en grå trottoar.
Skymningen faller och stjärnan blir klar.

Huset är tyst.
Vit som en byst
står du vid fönstret, i ögat är tåren,
älskade vän...
Långt bort i åren.
Långt bort i våren
dröjer du än.

Mitt hjärta vill som mandoliner tala

Mitt hjärta vill som mandoliner tala,
men samlat pund av minnen ropar nej.
Jag får ej lov att mig med sång hugsvala,
romantisera mer --- det får man ej.
O nej, Impertinenta. Nej, o nej!
Dock understundom, när i dunkel tid
en måne rullar
och seglar darrande i rodna'ns frid
högt över milda blomsterkullar,
då kan det hända, du min kära lilla,
att romaneska tankar återfår
sin kraft igen och några strängar slå.

Mandolinata

Min jordglob, som dödstyst sig välver
med skyskrapor, flugor och blad,
på färden av vrede du skälver,
men även du darrar så glad.
Det stoftkorn till mänska du födde,
det sjunger mot andra, som glödde,
och gnistorna dansa på gata,
bak parkträd i land eller stad.
Då kvittrar en mandolinata,
då kysses i månskenets bad ---
då är det du darrar så glad.

På väldiga ryggen vi segla
som insekter, prickiga, små.
I världshavet stjärnor sig spegla,
i insjön vid skogen också.
På storstadens myrvägar slingar
sig armar kring halsen och ringa
sitt byte --- detsamma på gata,
vid plankport i småstäder grå.
Då klingar en mandolinata
i månflöden, ymninga, blå,
då bävar och fröjdas du så.

I länder av lågor förödda
du vet, att där finns som förr
bersåer kring knutarna strödda
med grönska till fönster och dörr.
Där kyssas i skymningen svala
en vit fröken Sentimentala,
en yngling i kvällen får vänta
på soffa av marmor vid strand
en frisk fröken Impertinenta
med pärlemorsken på sin hand
och ögat i glitter och brand.

Vår vördade moder, som bär oss
så envist i rymdernas natt,
som mödan och lidandet lär oss,
som när oss med tårar och skratt,
med brandrök de klaraste frukter
du svärtat, och suraste lukter
du sände kring fält eller gata ---
men dock i ditt gåtfulla bröst
det flammar vid mandolinata,
det flyger vid kärlekens röst,
vid toner till svalka och tröst.

Och födde du än kommunalmän
med nyttiga åtgärders rad,
och växte det skarptänkta talmän
bland skyskrapor, flugor och blad,
det växte ock barn, som förbliva
som barn, fast de åldrade driva
och svärma i park och på gata,
när kvällen är månkrönt och blå.
Vid klangen av mandolinata,
vid kärlekens lustfacklor små,
min moder, du fröjdar dig så!

Smuggelskutan

Smuggelskutan gungar
vid mitt hjärtas tremilsgräns.
Hör, hur böljan rungar,
seglens bukar spänns.
Se, hur lömsk kaptenen,
dunig hud och drypvått hår,
med de vilda skenen
i sitt öga står,
kommenderar rättning
åt en rå besättning.
Se, ur sjömansblusen sköt
vita vingars spröt.

I vart kärl med buggla
finns en vara, vild som glöd,
in de henne smuggla,
trots jag strängt förbjöd.
Vinden ring- och rangar,
och på fradgig vandring går
böljan, när man langar
och i stänkar står.
Fast min stämma rungar,
lika djärvt, beslutsam står
främst bland smuggelkungar
du med vindkylt hår.

Smuggelskutan gungar.
I mitt hjärtas snygga vrår
eldförgyllt man slungar,
bäst där ordning rår.
Damejeanner porla,
röda droppa sorla.
Vingprydd stuvare med rop
langar stop på stop.
Blåsten för kaptenen
blusen klöv: Se skenen
av en gyllenrosig bukt,
vit och kluven frukt.

Jag, som rättigheter
äger över detta land,
bannar, vid Sankt Peter,
dig med knuten hand.
Det du söker vinna,
är mitt landamäres frid,
all min ro skall brinna
röd och hemsk därvid.
Vilt skall tankel ruckla,
slå sig sår och buckla,
fladdrig, rusig, dingla, flå
och förkolna så.

Nekar att blomma...

Nekar att blomma! Befall!
Stampa ur marken rosor,
vatten i kylig kristall.
Stampar ur marken en blomma,
    som ligger och gror.
Jo, om du tror!
Jo, om du tror, min bror!

Marken blott damma och rök
vid dina stolta försök.
Hål kan du slå.
Smuts kan du få.
Icke en droppe, som tindrar,
    icke ett fattigt strå.
Ingenting hindrar,
att du försöker ändå...

Nekar att älska! Befall!
Stampa ur bröstet ömhet
vid detta ordet: du skall!
Fruktan slår upp eller vildhet,
    vilket du vill.
ömhet är still,
ligger förfrusen och still.

Napoleone! Se så!
Stampa ur marken härar.
Se, hur de stiga som stormar.
Våäld kan du stampa ur marken,
    som ligger och gror,
säkert jag tror,
Napoleone, min bror!

Fjäska med hjärtat ett slag,
vunnet med fältherretag.
Ini dess mitt,
mitt liksom ditt,
hämnarn med yxan glindrar,
väntar att slaget slå.
Ingenting hindrar,
att det blir ogjort ändå.

Kring befruktningsdansen

Kring befruktningsdansen vilda tankar svansa,
grova kvickhetssmeder nypa, hamra, slå.
Anekdoter viskas i kaféets vrå.
Vid en knuff i magen
rodna feta dragen,
skrattet exploderar under hi och hå.
Genom år i tusen
hördes lystna susen,
samma tassel ständigt på den heta jord.
Djurets brunst och låga
utan ohöljd fråga
tolkas runt i husen
med de röda ord.

Kring befruktningsdansen vackra tankar sväva,
liksom vita slöjan prydd med ros och krans,
längtan spunnit tyget med en gyllne frans.
Fin som månens skära,
jungfrulig, med ära,
strålar älskad kvinna, hög i drömmens glans.
Vid en mänskas vagga
står en bock med fragga,
full av eld och röda, pockande begär.
Himlen även dröjer med sin stjärna där.
Dessa två tillsamman
hopaflätat flamman,
lust och längtan blandas --- låga, mörk och skär.

Därför drömmar ljusa
med en harpton susa
under kärlekskamp vid farlig blomsterdunst.
Bäst ett djurböl klingar,
raggig bock får vingar.
Stjärnan klarögd brinner över mull och brunst.
Muntra mänskosvinet
kan förvandla grinet
som inför en dotter, späd i skyddad säng.
Och satyren fäller
bockhår, när han ställer
tanken till den kära, ljuv på drömmens äng.

Illustionsfri ungdom

Inga illusioner!
Inga svärmiska toner!
Torrt och lugnt!
Därmed punkt!
Inga tankar, som dröna
lata kring i det sköna.
Praktiskt allt,
strävt och salt.
Ja, i detta tidevarv vi på vår lycka vänta.
Drömma vi?
Nej! Svärma vi? Ja --- en smula, Impertinenta.

Än går nämligen vind omkring
och pratar sommarfraser.
Än går skönheten tyst i ring
bland fyllda blomstervaser.
Drömmens attiralj, som brann
i verklighetens låga,
vecklar sig ut,
ny i var klut.
Aldring ta drömmens kläder slut.
Välfurnerad, präktig, grann
den murar upp sin båga.
Romantik man öva kan,
om blott man vågar våga.

Än går nämligen våg på sjö
med romaneska later.
Än strör nämligen månen snö
på alla karska stater.
Romantik man öva får,
om man i smyg den övar.
Tyst för Guds skull!
Se sådant gull!
Se hur vår kväll är av fägring full!
Böljan som en luta slår
och siffrig tanke dövar.
Drömmens attiralj, som vår
tid vill oss beröva,
nyttjas igen.
Titta, min vän!
Hör hur det klingar i bröstet än!
Kärlek står i svarta svalg
och strängen slår generat.

Ljuvhet nej!
Duger ej.
Kriget har oss tvättat,
starka saker berättat.
Fredens ö
smalt som snö.
Kalla sanningar ringa ---
klang ---
som slag på klinga!
Druvans rev
taggtråd blev...
Ja, i detta tidevarv vi på vår lycka vänta.
Drömma vi?
Nej! Svärma vi? Ja --- en smula, Impertinenta.

Blomster av våren

Yr du med knäna tillsammanslagna
eller dansar helt sirligt på tå,
går du med fläta, med lockarna slagna,
eller du har dem till anklarna dragna,
blomster du är väl av våren ändå.
Lex moralarum!
Summa summarum!
Blomster du är väl av våren ändå.

Ej statistiken om fall och om fylla
har jag i minnet, där vårglädje yr.
Ser dig en vattstänk, dem strålar förgylla,
bäckporl och lärkslag, man gärna vill hylla
i mörktal om höstrusk, när höstanden gnyr!
Nu vill jag rosa
Lex Amorosa ---
själv mitt latintal jag skapar och styr.

Röda diktarn skall hjärtan bestämma.
Ej har han bössa, men kogret i hand.
Damskräddarlpmimg din bröstkorg skall klämma
eller dig tvinga att klä dig som skrämma
eller dig lätta från tryckande band.
Rex saxalorum!
Lex vaxalorum!
Modekungs vita slavinna i brand.

Men hur han klipper och knäpper och snålar,
aldrig han lyckas föröda ändå
våren, den klara, den glada, som strålar,
strålar trots klädtvång och siden och nålar,
prål i skarlakan och lapptyget grå.
Och Rex natura
kan du ej lura,
ränkfulle skräddarekung ändå.

Kommer nu våren emot mig i färger,
målar sig dödgrön i blodsugarstil.
Ändå på våren bak masken jag svärjer,
vårdagen aldrig för vårlust sig värjer.
Spritter det ej trots ditt livströtta smil?
Lex vampyrossa
våren kan krossa.
Fritt flyger blodet som vårfågelns pil.

Går du med kinder av tårarna tvagna,
står du vid arbetet, trollad i vrå,
går du med lockar, med lockarna slagna,
yr du med knäna tillsammandragna
eller du dansar helt sirligt på tå.
Hej firularum!
Summa summarum:
Blomster av våren förblir du ändå!

Vera seconda

Min verkliga vår, den var långtifrån prima.
En vara sekunda jag kallar den allt!
Vad kunde ej då av bedräglighet tima,
vad kunde ej då förbistrat och salt
och späckat av vånda?
Nej nu,
min vera seconda,
skall du
med härdade blommor i molntider stånda.
Min vera seconda!

"Men oron är påtaglig..." Påtaglig krisen
och påtagligt blodrummet där, som jag ser.
Men påtaglighet ha ock friska bevisen
på gunstighet, vera seconda mig ger.
Med övermod svassar
jag visst.
Bäst allvaret passar
till sist.
Må vara! Men påtagligt vårsolen gassar.
Se, vårfolket jazzar!

Se vårfolket dansar! Nå, är det i blodet
mer ruttet än fordom? Det undrar jag på.
Går vishet i krusflor till senaste modet?
Är kärleken avklippt lockarna småä?
Moralen? Vem dömde?
Pass på!
Sin galenskap gömde
de grå!
Jamen, statistiken så lagom berömde...
den svartsiffror gömde...

När smärtan med gallsträng i skymningen sitter
och spelar om livet --- ej tonträff är allt.
För svärmande hjärtat idyllen i glitter
står levnade än, fast man trodde det svalt
i torrtid och armtid.
Åhå!
Det unga har varmtid
ändå.
Det älskar i fridstid, det älskar i harmtid,
det sjunger i larmtid.

Pardon! Jag vill själv söka hämnas en skara
av kusliga dagar, som rytande gått.
De voro ej prima --- sekunda dess vara,
och sol vill man ha för vart frostbett man fått
i järnvinda råa!
Nej nu,
min vera, min tvåa,
skall du
mig trösta för timmarna, arma och gråa.
Min vera, min blåa!

Det visslar i buskar, där svärmarna smyga.
En bänk målas grön och en båt målas blå.
Som vita studentmössor skyarna flyga
och majstångskvartetter i städerna stå.
Så weg med all vånda,
ty nu
min glädje, min blonda,
skall du
så tapper och trygg i programskvalet stånda,
min vera seconda!


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:21:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/syntaxup/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free