- Project Runeberg -  Syntaxupproret /
IV

Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV

Möte

Dråparen gick på vägen,
hojade och sjöng på vägen:
"Och skeppet Skulda,
ja, skeppet Skulda,
hon var så vådligt lastad på sin färd..."

Över gärning han glat lock,
vältrar stenar, block på block.
Hej, det är glömt!
Allt är som drömt!
Tjo!
Intet blod på broddad sko.
Nu är han glad.
Vildar finns många bland gren och blad,
rövare gå i varenda stad.
Nu har han ro.
Tjo!

Där stod en vilde invid vägen
på åtta år och dräpte blommor,
som växte där.
Hon hade läppar liksom vilda bär,
och vilt var håret som på riktig vilde,
och vilt var sinner på den lilla där.

Då hörde hon ett sjungande på vägen,
och kärlek växte som en storm i hjärtat
bak fläckad dräkt.
Hon fällde flera blommor för att räcka
som gåva åt en man på vägen
i fläckad dräkt.

Hon sprang på hans sida ---
och gåvan han tog med en nick,
men ej ett ord från munnen gick.
Det bröt ur hans öga som mörka lågor ur ugn.

Så dräpte barnet med vildes kärlek
vildes lugn.

Dråparen gick och mulnade på vägen,
tystnade på vägen.
Gärningen, som legat under lock,
likblek reste sig i blodig rock.
Landskapet falnade,
luften blev tung.
Åskmörk dalen ---
kvavt i den lövgröna salen.
Heden stod röd, med darrande ljung.
Bäcken i kvälja
började stöna och svälja...
--- --- ---

Nej, det är drömt!
Allting är glömt!
"Och skeppet Skulda,
ja, skeppet Skulda,
med frakt och manskap sjönk i havets bo..."

Intet blod på broddad sko!
Nu är han åter glad.
Vildar finns många bland gren och blad,
rövare gå i varenda stad.
Aldrig om blommor han någonsin bad...
Nu har han ro.
Tjo!

Skiftesvis

"Vad var det väl, som var dig över strömmen?"

"Åh, det var kärleken och goda drömmen."

"Ej så för mig, jag var en man med trilska
och över forsen bar mig ofta ilska.
Och föll jag någon gång, blev grå om kind,
bäst stod jag ändå upp vid saltad vind,
och saltad vind, den färgar frisk min kind."

"Låt mig få sjunga om den stranden vän,
med bloss i hjärtat vill jag böja knän
och falla ner bland gröna ljusa trä'n."

"Var en för sig! Jag gnolar på min stig:
O, älskade min ilska, älska mig!"

Denna krake, som heter Nej

Bra! Vackert ord! Tack för vart vackert ord!
Jag ämnar ändå hylla denna krake,
som heter Nej, men som har gått till strid
mot månget pösigt Ja i denna världen.
Och stundom rår en synål över svärden.

Tänk vilken galt! Ett klubbslag icke
kan stjälpa denna säck av oxblod full
och döda tankar, översittarsinne.
En dolk kan icke genomstinga svålen,
men när det regnar nålsting, blinkar han
den första gången. Men den andra gången
han kliar sig som för en mygga.
Den tredje rullar han med ögonen
och börjar råma
och dansa galning inför folket ögon.

Och mager var väl han som förde nålen,
Herr Ta-ifrån är icke bred och röd,
och mager var väl Nej, den arma fålen,
men bägge ha förtjänat kans och bröd.

Betyg åt trädet

Den, som fördömer,
bästa att han ginge till trädet ock,
bannade trädet, som skrumpna frukter gav,
piskade dess blad,
droge vred åstad.

Den, som berömmer,
må han ock trädet berömma och tacka,
när i dess mörka, svallande krona
skymtar klara astrakan,
säga: "Se på det rara!
Så bör du vara!"

Ormen och jag

Ormen och jag
fred vilja ha på skinnömsningsdag.
Höra vi stora fötter,
som stampa vid trädets röttar,
samla vi gift och spruta
ur vår lilla tand.
Men när vår hud är spräcklig och skön,
då är världen god och grön.
Av frukten den dignar.
Ormen och jag välsignar.

Ängeln i glaset

Ängeln såg jag i glaset.
Glädjens svävande alv
bland fraggan log och skalv.
Var ock drycken tunn och klen,
hände ändå,
när luften var varm och ren,
drycken blev god, drycken sken!

Sannerligen! Ja!
Rätt må ni ha.
Ängeln!
Må bägar'n på änglar bli tom,
blott dessa droppa
smaka min fina, min överfina, kräsna, känsliga gom.

Brevet begynte

Brevet begynte med Käraste du,
då vägen var bred,
solen klar och stor,
dagarna voro glada.
Sedan lät det: Gamle vän!
Bäste Bror, skriv snart igen!
Snart så var
ökentorra B. B. kvar...
Slutligen klang, som ett rop från soldat:
Hej kamrat!

Slålsmidda ord, med klangen
ej du till stort förpliktar.
Dock har du högsta rangen,
kanppast en lögn du diktar.

Sanning på kvist

Mänskoåsikt, tassel, fladder...
Fly, förbi, vänd om!
Fasta händer, som rinna,
gå i luft, försvinna.

Dagens heder hette heder,
morgondag
kommer annat slag.
Sanning sitter gul på kvist
med runda ögon och ler.
Flyger upp --- en annan sanning
slår sig ner.
Den har blåa fjädrar sköna,
den har ögon gröna.

Nu de skjuta eld och flamma.
Sanning! Ditt namn:
"Ett och detsamma!"

Kom, flyg i min famn.

Nederst, nederst...

Nederst, nederst böjd i andakt
inför det eviga sköna, bittra
din plats må sannast vara,
du som med strängar går.
Kyss det stoft, som dig bildat,
gräv i dess mörka hemlighet,
klappa det tunga klot,
ur vars rötter ständigt ny
lust och glädje blommar!
Nederst, nederst med pannan mot jorden,
men hjärtat i brinnande tacksamhet,
skjutande lågor mot höjden,
svävande lågor,
svävande frågor
mot kärnfulla natten, som ljuset föder
som mull föder blomma i rörande skirhet.
Andakt under susande gren,
altartjänst bland gräs och sten.
Nederst, nederst på dina knän,
fattig, rik!

Mästare

Den store, den lille med fladdrande hår
och stormande själ,
orons och fridens tolk,
trotsets och hånets spelman,
kärlekens sprakande fackelman,
slogs av ödets blixt.
Örat, en gång sorlets vän,
susets och stormens vän,
av slaget dövat blev.
Tystnaden slöt sig, spelmannen famlade blek
på döda strängar.

Så ner i mörkret han störtade,
ljudets mäktiga tolk,
dödstystnad blev hans lott.
Så skall en konstnär falla.
Så skall en ljusets bärare stiga
högt ur sitt väldiga fall.
Genom de svarta klippor av tystnad,
tunga över hans liv,
stego ur själens eldiga rum
skönhetens grenar,
alla med stjärnskimmer övergjutna
högre i mäktig krona.
Så föder smärtans mörker det största,
så föder nöden,
så gives ljus av nattsvarta öden,
eviga toner åt alla som törsta.

Svarta stjärnan

I öknen blåsten var hård och tvär.
Hej lu! Hur het var vind
högt över rökiga molnen, där
den svarta stjärnan stod.
Den kallas ej för hoppets, den
ty hoppets, den är klar.
Den stjärna, som jag stirrat på,
den hette hopplöshet.
Men när jag länge sagt till den:
dig vill jag älska blott,
den värmde och den strålade
och gjorde mig så gott.
--- --- ---
Jag gick i den röda ökensand
och rpoade under en stjärna.
Stjärnan stod lågt, stjärnan stod högt,
dit bar mig min längtan så gärna.
Min ära vred jag ur min hand,
min fåfängas tid förbi!
Då kom jag åäter till blommande land
så lycklig och så fri,
det sjöng bland bullret i blommande land
en barnslig melodi.

Ur mörkret

I kväll är vår, det är stilla
i luften, och trä'n stå i blom.
I skymningen fåglar varsamt tala
bland blommors rikedom.

Det är som om godheten famnar
allting --- det blir ljust på din stig.
Ur mörkret det skimrar av vänskap,
ur mörkret det strålar av kärlek:
"Ro! Jag hägnar dig!"

Folkvisan

En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräns i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.

Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.

Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.

Mäne! Kasta en silverkrans
åt ingen --- ingenstans!

Berget stod blått...

Berget stod blått som en dimma
i morgonens rosentimma,
vattnet låg stort därunder
med tassel, viskning och dunder.

Det var vid ungdomstid han såg
en gång den bilden klara:
ett grenverk flöt på orolig våg.
Vart skulle det grenverket fara?

Ej sant ändå! Det var ett djur
med yvig krona, som sam.
Från berget det stigit ner
och sökte sig kämpande fram
till strand på andra sidan,
som stod i rofull förbidan,
med gröna åsar och ris,
ett nordiskt paradis.

Då fylldes hans sinne av tjusning all
vid tavlans färger och vågens svall.
Det var idyllen, frisk och ljus,
som tog i hans minne hus...

Men eftersom dagar vandrade hän,
förkrympta blevo bildens trä'n,
och eftersom åren vandrade bort,
slog vågen mera kallt och hårt.

Snart var idyllens motiv:
ett liv, som stred för sitt liv.

Återseende

Äng, äng, intet du är
mot ängen i mitt minne.
Torra, kärva dina strån.
Fattiga gudslån.
Hård din mark och trampad din vall.
Dock är det du i alla fall,
som skänkt den rena bild jag har
så blommande klar
härinne.
Minnets äng ---
Dallra min sträng!
Rör mitt förtorkade sinne!

Hade jag inte lockats till dig,
dragits till dig igen,
hade jag ännu fått älska dig
med glädje, arma vän.
Nu har din bild bedrövat mig.
Vad jag återsåg, det var
blott en skenbild, kall och klar,
av min äng.
Hård, sträng
blåsten drar.
Torrt och kallt blev mitt sinne.
Frostigt vart ord jag på tungar bär.
Äng, äng, intet du är ---
mycket du var.
Ljus du är
i mitt minne.

Rosenraset

Rösten ur luften:

På molnet så glad jag vilar
och ser er möda stor
och ser er vässa pilar
och gå i tunga skor.
Då hämtar jag ur luften
ett väldigt blomsterfång
och låter det sedan falla
dit ner till eder alla
i stort betryck och tvång.

Jag ser genom klara glaset
av himlar, hur mödan ler,
när stora rosenraset
av luftiga rosor sker.

Nå, följ med!

(Fragment.)

Minns du tobakslukt kring lärarns rock
vid privatlektionen sommartid?
Utanför var luften klar,
trädet grönt,
regnstänkt trottoaren slingrade mot parken.
Ängslan bodde här och möda.
Under bröstkorg späd
oron stack med nålar i den grop,
där all sorg och ledsnad tycks ha bostad.
Känslan tog på starka vingar
tanken fatt och bar den ut bland blommor,
trissor, bollar --- bar den ut på sjön,
medan siffrorna där döda lågo.

"Nå, följ med!"

Denna lilla hjärna skall nu lyckras,
ansas och besås.
Denna fjäderlätta ambition
--- passa den, herr lärare! ---
kan bland x och dumma nollor,
svåra, feta nior,
snälla treor, kringelrunda,
gaffelvassa fyror små,
sjuorna med hulling,
allvarsåttorna med lärdomsbrillor,
hastigt enleveras,
hastigt stjälas bort.

Utanför en sammansvärning pågår,
tystnad förbund av svala (pilsvart
dök den nyss förbi!)
och av stort syrenblad intill fönsterglaset,
som där sakta bankar ---
medan humla, randig zeppelin,
liten, men ändå så tung och långsam
i sin säkra fart, från öppen ruta
seglar in att hjälpa till vid dådet.

"Nå, följ med!"

Tanken följer med till alla vänner,
genom fönsret bort.
Liten gädda snaras, medan vattnet bubblar,
sipprar fint bland nakna tår.
Hövålm öppnar grotta, full av doft,
humlesummelummet dagslångt tonar
under evig sångexaltation
från en lärkboll, högt i luften kastad
utan att till marken falla.

Gullhöna flyg!
Spräck blad att blåsa i!
Stjäl från den gröna häck,
som sänder uut i luften
en doft av livssaft frän,
en ljusgrön näsa
att på din egen trinda, blanka fästa.
Och spring!
Spring in i vret, där kalla vassarv födas
i sköna mörkret bland ansjovisburkar
och farligt glas.
Följ med, följ med!

Syntaxupproret

B Y säger By.
F Y säger Fy.
Nu skola vi läsa grammatik,
tills denna måndag blir ett lik
och tisdag födas ny
med hy som morgonsky...

En specialist i levande språk
magistern är, så stark och sund.
En specialist i döda språk
intill sin sista stund.

*

B A säger Ba.
B U säger Bu.
Sätt hopa de mystiska orden
till vågor och lågor nu!

Du är en liten sångardräng,
fåfängan din är stor.
Du talte om himmel och äng,
men mest om dig själv, jag tror.
Du talte även om fågel,
som slipade näbb på gren.
Söta fågel lilla ---
Söta fjäril ---
Nu skall jag hamra dig ren.

B A säger Ba.
B U säger Bu.
Sätt hopa bokstäver mystiska
till vågor och lågor nu!

*

Men en gång jag stod intill den rand,
där etiketter och ord blir sand
eller flygande bloss och brand,
där tron ej bibehåller
sin formel men blir gudsblå färg,
där vetenskapen får koller
och tappar hur och märg.

Där rådde ett syntaxuppror,
min lärda och celebra bror.
Där sprang i hårda humorkval
ett annars friskt adverbial,
och adjektiv gick med kniv
och sade: Jag är substantiv.

Jag ämnar hämta en ätbar frukt
men kom blott åter med eterlukt
och fosforblåa strimmor
och kvava töckendimmor.
Dock färgerna bär jag i minne
och klangen från stora, tunga ord,
som hördes längst därinne.

Jag sökte visst med aningens låga
tränga igenom sus och sken
av svävande, gungande fenomen.
Ett nyfiket barn kan våga.

Sen bröt det ut syntaxuppror,
där orden, slagna i kedja,
bojorna sprängde, min lärda bror,
färutan om frihet bedja.

*

Här blev förbålt ett liv
med substantiv och adjektiv,
som bytte skinn och kläder.
Och ablativus, barnens vän,
ej kände lärarn alls igen.

I upprorssal'n,
på upprorsbal'n,
man gav ifrån sig väder
helt fritt på
melodi,
och orden sprungo på gungande bräder,
allt under botsägesskri.

Motsägesskri!
Motsägesskrå!

Gud tröste oss för balen!
Jag tror magistern blev galen
och upprorsledarn också!

*

Men tyst nu i klassen!
Rätt lägg tassen!
Alla orden i blankan rad,
så blir vår lärare glad.

En specialist i levande språk
han är, så stark och sund.
En specialist i döda språk
intill sin sista stund.

B Y säger By.
F Y säger Fy.
Nu skola vi läsa grammatik,
tills denna måndag blir ett lik
och tisdag födes ny
med hy som morgonsky.

Sånger till Molna

I

I dag skall du reda din egen sorg.
Tyst skall jag stiga till dig.
Kommer med gåvor i lufig korg,
dem vill jag giva till dig.
Ensam du är ej, om även du tror.
Välviljans ande i rummet bor.
Just när du dignar,
jag dig välsignar,
sänder dig tröst.
Du skall nog känna
sorger, som bränna,
svalkas för önskan ur redligt bröst.

II

Molna, hör mitt bekymmer!
Ledsen att dagen skymmer,
kramar mitt hjärta samman.
Ändå jag värmas vill.
Ändå jag vill så gärna
sjunga som förr en stjärna,
sjunga med sus och drill.
Men när jag nu skall taga
strängen, i flockar jag
vargnar hör intill.

Bättre kanhända det vore att göra
ett kallt instrument av stål.
Sjunga emellanåt, sen slå på öra,
sticka och göra
av fiender hål.
Ena minuten
sjunga, besluten
att glädja mig själv och min nästa.
Sen slå på truten.
Tack, min bästa!
Tack!
Här är betalt för du ville förpesta
min ro. En klack!

III

Molna, jag gick utan pengar.
Nu må du höra:
Upp till mitt öra
satt skulden för guld.
Släppte dock aldrig min visa om ängar,
glömde dock aldrig att solen var huld.

Molna, jag lånte av händer,
starka och goda.
Jag må förmoda,
du tillgiver mig.
Ärligt betalte med visor om stränder,
vågor och vatten och måänbelyst stig.

IV

Vet du, Molna, den drabanten,
som har silver på sin tröja,
den är död, av gulgrå sten.
Se, hur den förgyller kanten
av en våg och brer en slöja
över fält och åkerren.
Nu i dessa tysta timmar,
när den stark på fästet glimmar,
ger den kärleken sitt sken.

Kärleken av månsken dricker
lycka, nu som förr ändå.
I dess ljus vill rosor spricka
ut och unga hjärtan slåä.
Fastän död, den skänker livet
gåvor, som i skönhet stå.
Lånta strålar, det är givet,
Molna lilla, men ändå!

Tänk, om jag en enda strimma
kunde efterlämna så!

Månen

Detta bleka vittne med sin stora barnakind,
detta runda klot i rymden rullar,
såg mig bittert gråta vid en sakta aftonvind
på min ungdoms veka blomsterkullar.
Såg mig sammanbiten, grå,
sedan några år fått gå,
följde mig, där ensam jag fick stiga.
Guldsmidd gammal kammarpage,
rullande som ett fastage,
skådar allt, men jämt förstår att tiga.

Blå visa

Åh, tänk om du vore en ängel ändå,
min moder, på svävande öar,
där luften står skimrande, högtidligt blå,
där sommarn i evighet snöar
sitt skärvita flarn
bland lyckliga barn,
min moder, på lyckliga öar.

Då komme jag nog till den viskande strand
i båten en natt under stjärnornas brand.
Hur dammig jag blivit av färden,
sen dess du mig födde i världen,
hur blodig, hur bitter, hur tung,
sen dess du mig såg, då jag lekte som ung...
Hur sårad av pilstygn och slagen,
förfärad och grämd och bedragen.

Men innan du låter mig stiga i land,
du tvättar mig ren med din skimrande hand
och för mig till själarnas herre, som tar
ditt barn i förvar...

Var moder nog hjälper sin älskade så
vid stranden, där själarna darrande stå
vid suset av sällsamma sjöar...
--- --- ---
Åh, tänk om du vore en ängel ändå,
min moder, på kärlekens öar!

Var hälsad, ungdom!

Hell dig, du starka, gröna ungdom!
Här ropet från en grå predikaråsna,
som snart skall vandra till den salta marken,
där han bland sina egna pekoral
får njuta och där andra skönhetslagar
än här stå skrivna mellan stjärnorna...

Var hälsad, starka ungdom! Motorfrälsning
du tror på. Skänke livet motorfrälsning
åt stormen i din själ! God matlust
nu åt dig! God smältning se'n av maten!
God råhet önskas dig, stark bark
kring själen! En busfriskhet,
den ingen sorg i världen kan förtära!


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:21:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/syntaxup/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free