- Project Runeberg -  Syntaxupproret /
III

Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III

Resling

(Fragment)

I

Vid ett glas spiritus, ett gyllne glas,
herr Resling följde tidens spår, som fylldes
av trampande arméer, blod och bomber.
Han lärde sig av alla tidningsblad
att se med kalla gudablickar över
de stora händelsernas sifferskaror.
Men varje liten siffra dolde dock
en storgestaltad värld av yppig ångest.
En etta var väl blott en liten fänrik,
som på ett bröstvärn dött.
Men bakom fänriken, som bleknade
en gryning kall, då han med matskål'n sprang
och i pur nyterhet stack upp sitt huvud
mot livets sol: God morgon!
men i detsamma föll ihop ---
vid denna lilla siffra satt ett rep,
som strypte hoppet för ett par tre andra.
Och deras kärleksvärldas lyftades,
som för en gasknall jättestadskvarter
av stenar skildes från varandra
i mäktig fasa för att störta ner
med sjungande dån och skakande knall.
Men siffrorna, de voro ganska många
och därför voro många världars fall.
Ja, miljoner små planetsystem
av kärlek brakade och sprängdes sönder
i salta störtregn
vid smärtans lågor,
vid sorgens sotstorm.

II

Han var en liten fradgig karl
av konjunkturskum fylld och trolöshet
av vanlig mänskosort.

Med naglar rustade för ledsamt värv,
sorgkantsbeprydda, brukade han peka
på kartans linjer. Dessa gudafingrar
beskuggade de gula fält inunder,
där jättehärar voro under marsch,
fast ej man såg de svarta jättehärar,
beströko alpens toppar,
där ej man kunde se, att vallmo röd
bland drivor växte,
de grumlade den blåa havets vik, där
små periskop bland salta skumstänk blänkte,
fast härifrån man glimtet icke såg.
Och ovan molnen dånade en röst,
förkunnande: Här blir det huvuddrabbning,
mitt liv och kniv, jag tar det på min ed!

Och ovanför herr Reslings lavoar,
där hängde tavlan med treenigheten,
en fältgrå tavla.
Med purpurstänk
på armslag eller axelklaffar:
den krönta viljan lutad över kartan;
bredvid en manshög trygghet med mustascher
i huggvärjsform på anlete, som tycktes vila,
som tycktes säga: Flera jordklot kasta
mot mig! de skola återstudsa
som fotboll mot en stadig målvakt studsar;
på andra sidan: man med tvenne
fältherrehakor och en blick av oro
lik irrande granat på väg mot mål.
Vi äro en, vi äre tre och en.
Tre, en --- mot alla.

Herr Resling kallade dem ner:
Bra, pojkar!
Med dem han hade knutit ett förbund
pojkaktigt, ivrigt: Åh, vi skola göra
små underverk tillsamman.
Han hade dem bak ryggen i dispyten ---
när han sitt sällskap pressade tillsamman
i hydraulisk press av saklighet,
dödskvävande och bröstkorgsbrytande.
De drogo in i samkväm små,
med stövlar och gehäng,
bland glas och urklipp om vartannat.
De fingo sitta med till bords,
allt medan natten
sin lilla gula, trinda unge födde,
allt medan barnet lyste, gick, och dog ---
och dygnet skiftade färg.
Och när han trampat kring i argumenter,
han ropade: Så gör vi slut på kriget,
så gör vi slut på alla kommissioner!
Bra, pojkar!
Åt helvete med alla kommissioner!
Treenigheten sade: Ske alltså!
Vid min järngrå vilja.
Vid min heder stark.
Vid mitt lågande svärd.

Och krigets strypare och kommissioners,
han rutade i form av flaggor fast
sitt övermod på kartan.
Små klara krigarvimplar,
som stela tecknade herr Reslings lag
bland gråa kämpar, där de rullade
med skum kring munnarna i stormens tid.
Ty stormtid var det.
En gråterskornas stora tid,
då Ivanovna sin Vassilij sörjde,
och Lisbeth sörjde Fritz,
och Marion den lille Victoire,
och Dorrit bleknade för Teddys skull ---
och mer och mer på samma stora sätt
långt ut i stor och svart orimlighet.
De döda voro många.

Fältgrå fantasier

I. Tankar blandas

Maurice blandade minnen, medan han smälte sin
kost i skyttegraven.

Slut är min tunga soppa,
mitt kött och mitt bröd...
Kulorna ständigt hoppa
och fälten beströ.
Ge mig en cigarrett,
om du har, gamle bror!
Tack för det goda blosset!
En skakning, jag tror...

Framför en dunst och töcken,
längst bort är en skog.
Skogen var full av storvilt,
det minnes man nog.
Där har det suttit fåglar
och kuttrat på gren...
Husch, för de brända stammar
bland rödfärgad sten!

Hustru min är där hemma
och väntar på mig.
Trösta dig lagom bara,
när far är i krig.
En gång jag tänker komma,
ty snart få vi fred.
Snart skall det sista motstånd,
som hindrar oss, ned...

Tittar du än i rutan
på blomster och säd?
Darrar det fint i blåsten
bland ulliga träd?
Dagarna voro bra i min
mörkblåa blus.
Gott var att stå i mylla
vid morgonens ljus.

Tänkte jag på meloner?
Visst gjorde jag så.
Skötte dem liksom dibarn,
när kvällen var blå.
Jesus, för de meloner,
som dimpa bland oss!
Kärnorna, som de kasta,
bli farliga bloss.

Gav jag väl dig på skallen,
min nabo, så kär?
Minns nog vår lilla gränstvist
om jordgrandet där!
Aldrig man borde bråkat
och ordat vid ting.
Lyckliga tid, med smågräl
och fredliga sting!

Här är det gnat i luften,
som hörs och som känns.
Kulorna ständigt tvista,
och marken, den bränns.
Mären lär inte straffa
den karlen, med kniv,
som över fältet hastar
att stjäla ens liv.

Kortlappen förr jag dängde
på bykrog ibland.
Vandrade då de stängde ---
min glädje jag fann.
Mötte du mig i månsken,
hur lycklig jag blev!
--- --- ---
Svarar du ej?
Skriver du ej?
Jag skrev ju ---
jag skrev!...

Finge jag mig ett svårt sår,
då kom jag väl förr.
Far står med glada äran
och stapplar vid dörr...
--- --- ---
Bryter det åter loss?
Se, hur eldar de strö!
Ännu ett litet bloss ---
om en stund skall jag dö...

II. Wienerblod

Invalid visar en konstgjord stridsställning
i Wiens Prater.

I glada Pratern jag går på vakt.
Nyss var jag med om den röda slakt.

En skärva kom med bud till mej:
"Följ med!" Men riktigt löd jag ej ---
ty frälst man blev ur kratern.
Nu haltar jag i Pratern.

Här vaktar jag en skyttegrav,
där inga dödar man vet av.
Ty den är gjord för visnings skull.
Kom, främling! Hit med litet gull!

Vår kurs är mycket låg i år,
och kry turist i staden går.
Han visslar kanske melodin,
som Strauss har gjort om glädjens Wien,
en hymn, en dans om lustigt mod,
om wienerblod,
om wienerblod.

*

Den avgrund, som jag visar --- konstgjord bara!
Av mull, förstås! Men bakom tovor står
en målning av ett fält med glesnad skara
av brustna träd --- en skog, som har fått sår!
Men bra artisten gjort sin blåa himmel,
den smälter hop i färg, fullt riktig, klar,
med äkta himlen och dess fågelvimmel,
som flyr och far.

Nu trippar fram en främlingssvala!
En ljushyllt nåd, som bryter på sitt mål,
en flicka från de neutrala,
som skall gå ner i skyttegravens hål.
Jag undrar om hon även bär
en melodi om lusten här,
en livets sång om skum och prakt.
Tre fjärdedels takt...

Hon nästan gnolar några lätta frågor.
Ett ögonblick jag tänkte ge svar med lågor...

*

Tänk, om jag velat, tänk om jag unnat
flickan lyss till min eldmelodi,
skulle jag kunnat
härma skri!
Kunde jag spelat
dunder och rassel,
smatter och tassel.
Blixt, far förbi!

Åh, vilket vals,
du unga, brinnande
kvinna, med löje och sång!
Häng kring min hals!
Dansa på rinnande
fälten vid blossens språng!

Jätteorkestern har stråkar som lansar,
trumverket slås i ett fläng.
Taktslagarn flyger och rasar i pansar,
hålögd och sträng.

Skärvkrona, strålkrans
skola vi bära.
Dansa vår sångdans
med ära.
Dansa vår dödsdans
med flammande mod.
Wienerblod!
Wienerblod!

*

Det där var blott en febersyn
mitt under friska sommarskyn,
då hon på varsam fot går ned
i avgrunden, där ingen led.
Nej, aldrig talar jag om slikt,
när flickan frågar: "Är det riktigt likt?"

Jag säger: "Just precis, min fröken lilla!
Så såg det ut, när allt blev lugnt och stilla."
--- --- ---
Visst var det sant, vad hennes ögon sågo.
De hade målat sann terräng omkring.
Ja, det är ganska likt som där vi lågo ---
men ändå liknar det ju ingenting!


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:21:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syntaxup/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free