Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lärdt folk i stub. I, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
(Pekar på Henriette) de sammanlöpa här.
Blif icke stött på mig och säg ej att jag felat,
Ty min skuld är det ej; ni har ju sjelf så velat.
Jag såg mig blind på er, och i min suckan låg
Ett tydligt intyg på min åtrå, som ni såg;
En trånad utan gräns för er, för er jag närde,
Men i ert tycke var det af för litet värde,
Ur edra ögon log ett hånfullt öfvermod,
Som lekte med mitt qval, hvad jag till slut
förstod;
Och derför har jag nu, trött vid att förödmjukas,
Lagt mig i andra band, som ej så djupt missbrukas.
(visar på Henriette) De bojor, som jag mött
i detta
ögonpar,
Hvars blickar fängslat mig för alla mina dar, De
visade miskund och de min sorg förstodo Och hvad ni
ratade det höllo de till godo. De bojorna ha växt i
hop med min natur Och ingenting förmår att rycka mig
derur; Den innerliga bön till er jag derför vågar,
Att skona denna eld, som för en annan lågar, Och
aldrig låtsa mer ett tycke för en man, Hvars hjerta
klappa skall i döden för en ann.
Armande. Bevars då! Hvem har sagt, att man ens
haft det tycket
Och att man tar sig af ert lilla jag så mycket? Det
är befängdt, min vän, att förespegla sig, Men nästan
oförsynt att säga det till mig!
Henriette. Bevars då, kära du! Hvar ha
vi nu
den regel,
Der köttsens eggelser få se sig uti spegel? Hvar ha
vi vår moral, som lugnar vredens storm?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
