Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall bli tro i religiös mening. Jag måste på grund
av vad jag sålunda vet och håller för sant om Gud,
fatta förtroende för honom, lita på honom som på
intet annat. Då tror jag. Tron består av
försant-hållande med därtill kommande förtroende. Man
framhåller visserligen att förtroendet är det
väsentliga, men man menar ock, att sådant förtroende,
som den kristne har till Gud, ej är möjligt, utan att
man först erkänner satsen om Gud och om vad han
i Kristus har gjort för oss. Varför skulle man eljest
tro, menar man, om icke på grund av att man vet
om Gud sådant, som är ägnat att väcka vår fulla
förtröstan? Nu är det sant, att det ibland oss
historiskt sett, ofta går så till, när en människa
kommer till tro, att hon först genom undervisning fått
en hel del kunskap om Gud och Kristus, och att
hon längre eller kortare tid måhända äger denna
kunskap som en förståndets sak, håller dessa
utsagor för sanna, innan hon föres till att fatta
förtröstan till Gud och så bliver en troende. Men man
kommer icke åt den kristna trons egen art genom
att angiva densamma såsom försanthållande jämte
förtroende. Lätteligen grumlas det evangeliska
tros-begreppet genom en sådan förklaring. Dess
specifika karaktär av att vara ett personligt förhållande
kommer ej till sin rätt.
Låtom oss taga ett exempel från det område, som
kan äga någon likhet med förhållandet mellan
människan och Gud. Jag menar från umgänget
människor emellan. Hur går det till, när jag fattar
10. Söderblom IV.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
