Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
typer.
149
högsta grad äger den förmåga af metamorfos, hvilken han
anser vara kritikerns främsta egenskap, heller icke blef
betydande på kritikens område, så lyder svaret: »Jag kan
icke brutalisera ett ämne... jag darrar vid blotta tanken
på att göra det orätt...»’
Sålunda var det som Amiel kom att hålla torra och
kalla föreläsningar i filosofi, föreläsningar från hvilka
ingen yngling gick ut att drömma drömmar eller se syner;
att han som litteratör snart blef nästan steril, sedan han
utgifvit några små diktsamlingar och essayer, dem hans
vänner ansträngt sig att värdera!
Tänkandet, som uppsög alla hans lifskällor, synes
stundom äfven hafva ersatt honom alla andra lifsvärden ...
Det ligger en bikt i ord som dessa: »Om tänkaren någon
gång samtycker att upplefva, att handla, då är det endast
för att bättre förstå; om han vill, då är det endast för
att lära känna viljans väsen; han söker intet tillägna sig
af tillvaron, han begär intet af lifvet mer än visheten.
Detta gör honom obegriplig för hvarje njutande, härskande,
eröfrande väsen...»
Med bleka, fina färger målar Amiel här den lyckliga
kärleken till tänkandet, den kärlek, som Nietzsche sedan
i glans och glöd uppenbarade.
Men Amiel’s tänkande har — som jag ofvan
framhållit — intet af Nietzsches stora, intensiva, hänsynslösa
ensidighet. Amiels receptivitet, hans helhetskraf gör
honom allsidig.
Men allsidighet förlamar ej blott handlingens energi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
