| 132 |
TANKEN satt tyst i sin ensliga klostercell, tröttnade att rufva öfver sig sjelf, gick ut och fann ord. Ordet blef tankens kropp, blef handling och skapade verlden.
Ordet var ett försvinnande ljud, sökte ett fäste och fann skriften. Skriften bevarade ordet, men var bunden vid sitt blad, sökte vingar och fann tryckpressen. Ur synpunkten af ett meddelande är ordet tankens larv, skriften dess puppa, tryckpressen dess fullbildade fjäril. Dessa tre utvecklingsformer afdela verldshistorien.
I hvarje af dessa former växer med tankens makt äfven dess ansvar. Gud allena dömer en ordlös
| 133 |
För det tryckta ordet finns ingen gräns mer i tid eller rum. Det uppstår i dag och lefver qvar efter sekler. Det finner väg öfverallt, strömmar in genom alla portar och springor. En gång utsändt, är det oåtkomligt för menniskomakt. Slå ihjäl det med klubba: slå luften! Bränn det i eld: bränn tanken! Censuren är en dårskap; det finns ingen annan bom mot det tryckta ordet, än att tillintetgöra all läskunnighet. Men äfven denna bom brister, ty om ett folk blifvit lyckligt återfördt till vildens okunnighet, finnes dock alltid någon dervisch, som uttyder stafvarna.
Men nu är det tryckta ordet, som slår och upprättar, dödar och gifver lif, icke allenast en handling, utan en tusenfaldig handling, som utgår med tusen fötter och tusen armar att anstifta godt eller ondt. Huru skall denna handling öfverbevisas och dömas? Ett fritt samhälle kan lika litet umbära en presslag som en stad af stenhus kan umbära en brandspruta. Huru fånga ett ord, elastiskt som luften? Juryn? Hon är profvad: stundom bättre, stundom sämre än intet.
Frågan är invecklad. Den fria, lagbundna yttranderätten är samhällets lifsluft. Det finns ingen annan hållbar mur emot ordets missbruk, än den allmänna meningens tryck, som begränsar dess utgång och ingång. Tryck mot tryck.
| 134 |
Det är lönlöst att säga till författaren: min herre, eller min fru, förstår ni icke att det ord, som ni utkastar i dag skall döma eder på eder graf? Det tillhör er icke mer, ni vet icke hvar det slår rot; ni anar icke hvar det bär frukt, och det är ni som bär ansvaret!
Lika lönlöst är det att säga till förläggaren: min herre, granska det verk ni utsänder, ty ni delar dess dom! En författare skrifver under stundens hänförelse; ni bedömer med kallt blod hans verk, därför bär ni ett tyngre ansvar. Om ni förgiftar en brunn, kan ni icke ens urskulda er med, att den som dricker därur må skylla sig sjelf, ty ni har med edra reklamer gjort allt för att locka de drickande.
Allt detta har hundrade gånger sagts och lika ofta förgätits. Men om äfven läsaren af en dålig litteratur hundrade gånger förut erinrats om sin andel i skulden, ville jag än en gång säga till honom eller henne: hvarför köper ni det, som edert bättre omdöme måste förakta? Vet ni då icke, att det är ni, som underhåller och uppmuntrar dagens uselheter? Utan edert öre eller eder krona skulle den icke se dagen. Utan läsare skrifver författaren en monolog för sin sättare, detta blir tröttsamt och bär sig illa. Min herre eller min fröken, ni är icke värd en bättre litteratur, än den ni läser, afsäg er alla anspråk på aktning för edert omdöme!
En presslag är oumbärlig, men alltid ett svaghetstecken. Det finns ingen annan damm mot det usla ordet, än allmänt förakt. Icke för något pris, icke ens för missbruket, bör ett folk afsäga sig sin fria yttranderätt.
| 135 |
Om jag lärt något under snart femtio års umgänge med papper och trycksvärta, är det att frukta det tryckta ordets ansvar. Lifvet består af intryck långt mer än af handling. Om nu handlingen dömes så strängt af gudomlig och mensklig lag, huru mycket mer intrycket, som är handlingens rot!
Jag var en sexton års oerfaren student, när jag vid en auktion öfverkom en på sin tid mycket läst, numera länge förgäten bok, benämnd »Nouveau Parterre du Parnasse François », tryckt i Haag 1739. Det var ett urval af den tidens modernaste poesi, sprittande af qvickhet, men på samma gång af ett tygellöst gyckel med allt heligt och rent. Att boken varit ett inlägg i tidens högsta bildning och inverkat på dess förnämste målsmän, bevisades af egarnes egenhändiga namnteckning i permen: Hedvig Charlotta Nordenflycht, Carl Gustaf Tessin, Carl Fredrik Mennander. Men trots dessa ryktbara namn, hvilken smuts! Det klängde sig fast vid en ynglings spelande fantasi, det fläckade ned hans oförderfvade lifsåskådning, det behöfde år af strider, fall och upprättelse för att åter förjagas och blef måhända aldrig fullkomligt utplånadt. Huru många unga hjertan hade denna enda lilla duodes på 272 sidor redan hunnit förderfva under ett sekels förlopp!
Det är sant, att de menskliga lidelserna aldrig skola försina. I alla länder och alla större städer skall alltid finnas en drägg. Men denna drägg skall icke upphäfva sig till en folkrepresentant, dess literatur skall icke tillmäta sig betydelsen af en tidsriktning. Försöka de detta, skall det fria ordet,
| 136 |
Hvarje ord är ett frö, ur hvilket intryck uppspira, men det tryckta ordet tillhör alla, det är obegränsadt. Det tryckta ordet går ut i verlden som aspens fjun, när det kringströs af vårvinden: ingen vet hvar det en dag slår rot; ingen kan beräkna de plantor, som i dag, i morgon eller efter mansåldrar skola framgå ur dess utsäde. Man tänker sällan därpå i yngre dagar. Bläcket flyter så lätt ur pennan och får ett så eget behag, blir svartare, får ett diplom på allmängiltighet, när det adlas af trycksvärtan. Men detta ord är ej mera mitt...
