Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvinnogiljare — har ni inte traskat tillräckligt efter plogen
redan och lortat ner era gula bondskor och slagit lovar
kring era kvinnfolk och förspillt er ridderliga kraft!
Det är tid på att ni tänker på er kosackära!»
Dessa ord verkade som gnistor i fnöske. Plöjaren
bröt itu sin plog, brännarna och ölbryggarna slogo
sönder sina tunnor och kar, hantverkaren och
handelsmannen läto hantverk och handel fara för hin i våld
— och allt som liv och anda hade steg till häst. Med
ett ord, den ryska folksjälen lyfte sig här med breda
vingslag och visade sig i respektingivande gestalt.
Taras var en av de ursprungliga, gamla befälet.
Han var helt och hållet skapad för krig och utmärkte
sig genom sin karaktärs råa rättframhet. Den tiden
började polskhetens inflytande redan göra sig gällande
bland den ryska adeln. Många hade redan antagit
polska seder; de utvecklade lyx, höllo sig med stor
betjäning, falkar och jakthundar, och gåvo lysande
fester. Detta föll icke Taras i smaken. Han älskade
kosackens enkla liv och råkade i gräl med dem av sina
kamrater, vilka visade någon lutning åt det
warschauska hållet — han kallade dem de polska panernas
betjänter. Alltid lika orolig och tilltagsen, betraktade han
sig som den rättrogna[1] kyrkans naturliga försvarare.
På eget bevåg begav han sig till de byar, där man
klagade över arrendatorernas förtryck eller över att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
