Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Johannes Brun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi njöto, Johannes dock mest af stämningen.
Han var glad som ett barn. De vackra, blå
ögonen logo, och den mjuka stämman, som
hade alla toner på sin klaviatur, smälte
tillsammans i de mest välljudande ackord, i
det han behandlade det ena Bellmansminnet
efter det andra och allt emellanåt lyssnade
till mina torra, små upplysningar. Tiden
svann fort och det dröjde, innan Johannes
ville lämna det kära stället. Slutligen gingo
vi dock, och ännu i dörren kastade den
glade skådespelaren slängkyssar och en lång
blick in i det gamla Bellmansrummet till
afsked.
Detta var egentligen sista gången, jag
med Brun tillbringade en oförgätlig stund
på tu man hand. Ännu ett par gånger,
nämligen åren 81 och 82, fick man i Stockholm
glädja sig åt gästspel af den store
norske skådespelaren, den sista gången å
Dramatiska teatern, där han utförde Daniel
Hejre i “De ungas förbund“. Spelsättet i denna
roll var vida skildt från det utförande, den
fått af Knut Almlöf. Orsaken, förklarade
Brun, var, att han troget afmålat en känd
figur i Kristiania, då däremot Knut Almlöfs
Daniel Hejre var en ren fantasibild efter de
intentioner, författaren gifvit. Men bägge
uppfattningarna voro hvar i sitt slag
glänsande.
Bruns lysande konstnärsbana afbröts af
döden den 7 mars 1890, sedan han i nära
fyra årtionden glänst på den norska konstens
himmel, och den dagen kan man säga, att
konsten fick kungssorg.
Bruns jordafärd i Kristiania var storartad.
Allt affärslif var afstannadt, alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
