Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
BROKIGT.
Hon reste sig upp för att gå. Då blef hon
varse en, mörk skepnad borta på vägen, hög med
litet böjdt hufvud och drömmande gång. Hennes
hjerta klappade af glädje; hon hade inte tänkt på
honom, och likväl föreföll det henne nu, som om
det just varit honom hon längtade efter — rektor
Alin. Öfver hvems ankomst skulle hon kunnat bli
glad just nu mer än hans? Hon sprang ned för
höjden och gick emot honom.
Han helsade hjertligt, men förvånad.
»Hvad gör ni ute så tidigt, lilla fröken?»
frågade han gladt.
»Jag gick ut för att helsa våren,» sade hon,
»men skogen är så dyster, jag blef rädd. Hvad
jag är glad, att ni kom, så rysligt glad.»
Hennes hand hvilade ännu i hans, medan hon
vände om och gick några steg framåt, under det
hon talade.
Den lilla mjuka, varma handen i hans
elektriserade honom. Det. var något så förtroendefullt
och osökt i hennes åtbörd. Hon märkte icke sjelf
hur förtrolig den var — om hon ens förstod det.
Hon hade aldrig behöft varnas för att lägga
sina känslor i dagen eller att visa sina tankar,
sina sympatier för tydligt. De förmaningar hon
fått hade tvärtom behöll gå i motsatt riktning,
ty genom öppenhjertighet hade hon hittills icke
felat, och hon hade icke besvärat någon med sina
sympatier. Dertill hade hon varit för skygg och
misstänksam, för rädd att såras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
