Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CSrefve K. L. Beckfriis.*
Vid tvenne grafvar, der i stilla ro
För längesedan son och maka bo,’
Har äfven fadren bäddat sin, och nära
Han slumrar nu vid dem han hade kära.
Ack! det är skönt, se’n lifvets dröm försvann,
Att fä i grafven bo bredvid hvarann,
Och ej beliöfva genom natten vandra,
För att få trycka handen på hvarandra. —
När månen skiner öfver Lemmeströ,
Och näktergalens klagotoner dö
I bokens topp, och himlens ögon gråta
Med midnattsdaggen alla grafvar våla,
Då stiga de ur kistorna, de tre,
Och vandrarn korsar sig och tror sig se
Tre hvita flammor, som mot himlen sträfva;
Ty det är flammor, som de döde väfva
Till sina drägter i de tysta hus,
Och andens nationalfärg heter Ljus.
Der sitta de och språka om de tider,
Som ha försvunnit, och hur natten lider,
* Hofmarskalk. Död 1834. Fader till den sid. 43 besjungne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
