- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
306

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39. 30 September 1871 - J. O. A.: Den Internationela utställningen i London 1871 - Kinesernas tekniska färdighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dekoratörer ej hafva uppfattat de ögonskenliga principerna för sin
konst. En stor vas i galleriets midt, mätande fyra fot i höjd,
ifrån Gustafsberg, förtjenar omnämnas såsom prof på skickligt
arbete. Den har chokoladfärgad botten, höga, vridna, mycket
målade och förgyllda handtag, och rundt kring vasen synes
grupper af figurer, iklädda de svenska nationaldrägterna under
de olika provinsernas flaggor, representera de olika industrierna
i Sverige; men den är ej att rekommendera hvarken för färg
eller dekoration.

Det finnes äfven från Sverige saker gjorda efter Meissens
mönster, men af sämsta material samt färgade i gröfsta maner.
Om syftemålet är att göra billiga saker, borde det ej vara
omöjligt att förskaffa sig mönster i en stil, som ej helt och
hållet beror på förträfflighet i utförande och dekoration».

Berättelse af mr O. Drury Fortnum om lergods:

»Sakerna i denna sektion, utställda af Gustafsberg och
Rörstrand, synas oss ej rekommendera fabrikerna från artistisk
synpunkt. Deras förmåga att tillverka för billigt pris må vara
en stor förtjenst, men det är ledsamt att se arbete inom denna
fabrikation nedlagdt på modeller, som täfla med hvarandra i
dålig smak, och ännu värre att känna, att det måste blifva
marknad för dem».

Inom tegel- och lergods-fabrikationerna finnes åtskilligt,
utstäldt, hufvudsakligen från England. I ett särskildt annex äro
alla tillhörande maskiner, företrädesvis tegelmaskiner, uppställda.
Principen för sättet att arbeta hos några af de bästa må i
korthet anföras.

Clayton Son & Howlette i London har utställt en maskin,
som på samma gång sönderkrossar och bråkar leran samt
formar den till tegel. Den råa massan införes i en trattformig
låda, hvari en vals fullsatt med små knifvar uppluckrar och
inmatar den på de under liggande horizoritela krossvalsarne.
Sönderkrossad mellan dem, framtvingas massan till den likaledes
horizontelt liggande bråkan, hvari den blandas samt medelst de
spiralformiga knifvarne föres till de båda komprimeringsvalsarne,
som pressa den igenom en efter det åstundade teglets form
afpassad öppning. Massan utkommer då för vanligt tegel såsom
ett parallelipipediskt band, hvilket i en med tegelmaskinen
kombinerad tillställning sönderdelas i tegel. På det att maskinen
må kunna arbeta kontinuerligt, finnas två formöppningar på
hvar sin sida om bråkan, hvilka vexelvis arbeta, så att, då
lerbandet sönderskäres vid ena sidan, formas ett dylikt vid den
andra. Denna firma har tagit patent på att i formöppningen
använda roterande valsar i stället för fasta väggar, hvarigenom
friktionsarbetet i hög grad förminskas och teglet blir slätare.
Leran bearbetas i mera torrt tillstånd, än hvad som för hand.
är det vanliga. Jemförande experiment hafva gifvit särdeles
fördelaktiga resultat för det med denna maskin tillverkade treglet.
Densamma erfordrar 16 hästkrafter och är då i stånd att
tillverka från 20.000 till 30,000 tegel om dagen samt kostar
5,940 rdr.

En visserligen betydligt olika men till principen från den
föregående föga skiljaktig maskin är den af mr Pinford
utställda. Den utmärker sig för ett ganska sinnrikt sätt att
sönderdela lerbandet i tegel. En stor vertikal ring är snedt ställd
emot banan. Försedd i radiel riktning med skärtrådar i stället
för armar understödes den vid sin rotation af tre friktionsrullar.
Skärtrådarne komma nu visserligen att röra sig snedt emot
banan, men på grund af lerbandets samtidiga rörelse afskäres
detta rätvinkligt. Denna maskin uppgifves tillverka från 15,000
till 20,000 tegel om dagen och kostar 1,700 rdr.

Pollock’s tegelmaskin är den största och mest komplicerade
å expositionen samt är afsedd att tillverka tegel af första
qvalitet. Krossningen och bråkningen försiggå ungefär på samma
sätt som vid Claytons, men pressningen är här betydligt
starkare och på annat sätt utförd. Massan pressas först in i formar
å ett roterande bord medelst en kolf. Teglet föres sedan af
en maskin till en särskild presstillställning, hvars kolf står
direkte i förbindelse med en ångcylinder, för att underkastas
en stark pressning. Maskinen lär kunna tillverka från 9,000
ända till 36,000 tegel.

Clayton Son & Howlette hafva äfven utställt en liten
handtegel press, afsedd for ompressning af tegel af prima qvalitet.
Den står på en skjutkärra och kan af en man transporteras.
Densamma, skött af en karl och en gosse, pressar från 5,000 till
6,000 tegel om dagen samt kostar från 325 till 450 rdr.

En del af maskinerna drifves af en ångmaskin från herrar
Tangye Brothers & Holman, som förvånar genom sin enkelhet.
Den horizontela cylindern är endast med sin ena ände fästad
vid en gjutjernslåda, som i sig förenar egenskaperna att på
samma gång göra tjenst som cylinderlock, styrlinealer,
matarpump och grundplatta, alltsammans varande gjutet i ett stycke.
Olägenheten af de tixa styrplanernas nötning är afhjelpt,
derigenom att tvärhufvudets planer kunna medelst en skruf
spännas isär i mån af behof. Eri excenterskifva meddelar rörelsen
åt såväl slid som matarpump, i det att slidstårigen får passera
tvärt igenom denna senare hafvande i pumpen en plunschformad
utvidgning. Man ser knappt en enda skruf på hela maskinen;
de få som finnas äro till större delen dolda.

Indien och Frankrike hafva båda sina särskilda
utställningslokaler. Englands ostindiska kolonier hafva en synnerlig rik
utställning. Det är egendomligt, att hinduerna kunna med så
simpla redskaper som de, hvilka finnas här utställda, åstadkomma
så mycket. Det synes nästan, som om de i händighet i
åtskilliga brancher voro européerna öfverlägsna. Fransmännen hafva
hufvudsakligen uppträdt inom konstindustrien och synnerligen
med s. k. pariserartiklar, i hvilken branche de äro afgjordt
öfverlägsna. Med beundran hafva vi betraktat dessa
bronsstatyer, som finna afsättning i hela Europa och kanske mest i
England, för hvilket senare lands räkning de franska fabrikanterna
måste mot sin vilja göra sig skyldiga till vandalism för att
tillfredsställa den engelska smaken. Vid ett besök hos en af de
första bronsgjutarne i Paris hade vi, genomgående hans magasin,
innehållande statyer m. m., allt afbildningar efter utmärkta
mästare, tillfälle att i ena änden af salen se samma konstverk mer
eller mindre bortskämda genom draperingar etc» På förfrågan
om anledningen härtill svarade fabrikanten, att allt, som fanns i
denna delen af salen var bestämdt för engelsmännen, hvilkas
blygsamhet nödvändiggjorde särskildt draperade upplagor för
deras räkning. J. O. A.

Kinesernas tekniska färdighet.


Såsom bekant, äro kineserna icke blott de vigtigaste
uppfinningarnes upphofsmän, utan hafva vi ännu i dag efter en
300-årig närmare bekantskap mycket att lära af detta folk. För att
bidraga till en närmare kännedom om förhållandena i det
himmelska riket hafva, tvenne fransmän, en hemmastad i den
kinesiska literaturen, den andra förtrogen med landet och dess
industri, herrar Stanislas. Julien och Paul Champion utgifvit en
skrift med titel »Industries ancienaes et modernes de l’Empire
Chinois»
(Paris, Laeroix). Vi meddela här nedan efter tidskriften
»Das Ansland.» några från detta verk hemtade notiser.

I älsta tider skrefvo kineserna med en bambusgriffel, som
doppades i en svart fernissa. Sedermera infördes i stället för den
senare en tjock vätska, i hvilken fint fördelade partiklar af ett
svart mineral sväfvade omkring. Slutligen började man under
Wei’s och Tsin’s dynasti (220–410 efter Chr. f.) att förfärdiga
tusch i kulform af återstoden, som uppkom vid ofullständig
förbränning af fernissa och granqvistar. Sedan man en gång kommit
in på den rätta stråten, blefvo snart de ifrågavarande produkterna
hastigt fullkomnade, och de bästa tuschsorterna erhöllos då af
sotet från förbrändt svinfett. För att förvandla detta sot till
en hård och tät massa behöfdes ett bindemedel, på hvars
tillredning den högsta omsorg användes. Det bäst värderade limet
beredes af innanmätet i hjorthorn, af hvilka det yttersta lagret
borttages, hvarefter de under åtta dagar uppmjukas i risvatten
och derpå kokas en längre tid. Ofta tillsättes äfven lim,
beredt af buffelhudar, eller äfven fisklim. Tuschen tillverkas blott
under de kallaste månaderna, emedan vid varmare väder
bindemedlet kunde råka i jäsning. Innan sotet användes, måste det
siktas genom sidenpåsar, på det att partiklarne må hafva
samma storlek. Derefter kokas limet och gjutes öfver sotet till
samma vigtsmängd som detta. Massan knådas med händerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free