Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 14 juli 1928 - Om differentialflotation, av byråingenjör Harald Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
TEKNISK TIDSKRIFT
11 febr. 1928
avgörande roll. Man kan t. o. m. säga, att den i sin
nuvarande utformning är grundad på deras användning.
Givetvis ha de också tagits i bruk vid den enkla,
kollektiva flotationen.
De äro lösliga oorganiska ämnen, syror, baser eller
salter, vilka antingen på ett eller annat sätt påverka
mineralens ytor, så att samlaragensets verkan ändras, eller
inverka i viss riktning på pulpens sammansättning eller
slutligen reagera med samlaragenserna. Det bör bestämt
fasthållas, att de icke ersätta dessa eller skumagenserna.
Ofta hava de tendens att minska floterbarheten, dvs.
verka återhållande eller retarderande. I vissa fall verka
de dock i motsatt riktning.
De mest använda hjälpagenserna äro kopparsulfat,
kalk. vanligen i form av kalkmjölk, zinksulfat,
cyannatrium, soda, natriumhydrat, natronvattenglas,
natrium-sulfid och svavelsyra.
Dessa hjälpagenser verka, som nämnt, ej alla på
samma sätt och man kan därför, om man så vill, med
hänsyn härtill uppdela dem i olika grupper. Det torde
dock ännu vara för tidigt att genomföra en definitiv
indelning. Några av dem reagera kemiskt direkt med
vissa mineral och andra synas åstadkomma en utfällning
på vissa mineral genom reaktion med pulpens lösta
beståndsdelar, således ej direkt med malmmineralen själva,
ehuru dessas natur givetvis spelar roll. I många fall
synes det förhålla sig så, att det på mineralytorna på ett
eller annat sätt bildas en olöslig hinna eller ett mycket
tunt skal, som har andra egenskaper än mineralytan själv
gentemot samlaragenserna. Mineralkornet blir sålunda
så att säga maskerat.
Man är i många fall ej fullt på det klara med huru
dessa hjälpagenser verka, Härtill bidrager, att det ofta
rör sig om hinnor av molekylär storleksordning i fråga
om tjockleken, vilkas närmare undersökning erbjuder
stora svårigheter.
Enkel och väl klarlagd torde kopparsulfatets inverkan
på zinksulfiden få anses vara,1 Undersöker man
mikroskopiskt zinkbländekorn, som varit utsatta för inverkan
av kopparsulfatlösning, finner man, att på dem utfällts
en ljusbrun substans, som kan påvisas innehålla koppar.
Samtidigt kan konstateras, att zink gått i den
ursprungliga kopparsulfatlösningen. Det torde därför knappast
råda tvivel om, att kopparsulfatet reagerat med
zink-bländet till bildning av olöslig kopparsulfid, och att
zinksulfat gått i lösning. Kopparsulfider äro vanligen
lättare floterbara än zinkblände, och att detta aktiveras
genom tillsats av kopparsulfat till pulpen beror sålunda
på, att det fått ett mer eller mindre kontinuerligt
överdrag av kopparsulfid. Kopparsulfat användes nästan
alltid, när det gäller att flotera zinkblände. Pyrit
aktiveras också men inte så mycket, varför zinkblände och
pyrit kunna differentialfloteras med kopparsulfat.
Magnetkis aktiveras ofta mëra än svavelkis. Vid
användning av alkalixantat bildas i närvaro av
kopparsulfat kopparxantat, som är olösligt och antagligen utfälles
som ett samlande överdrag på vissa mineral. Användes
TT-lösning bildar kopparn förening med toluidinen, så
att tiocarbaniliden ej längre hålles i lösning utan
faller ut.
Kalk, helst i form av kalkmjölk, erhållen genom att
släcka ren bränd kalk med minst 10 ggr det teoretiska
vattenbehovet, tillsättes till pulpen på ett rätt tidigt
stadium av processen. Kvantiteten är vanligen ej större
än som väl motsvarar pulpens lösningsförmåga. Om
man emellertid mikroskopiskt undersöker ytan av bly-
i John F. Gates and L. K. Jacobsen: Some Flotation Funda-
mentals and their Praetical Application; Bull. 16. Utah
Engineering Experiment Station, s. 53.
glanskorn i en pulp, som försatts med kalk, finner man
dock, att de fått ett överdrag av en främmande substans.1
Man har kunnat fastställa, att denna utgöres av
kalciumkarbonat, som bildats genom reaktion mellan det
vatten-lösta kalciumhydratet och kolsyran i den luft, som för
skumbildningen införts i pulpen. En liknande utfällning
uppstår också på zinkblände. Eftersom
kalciumkarbonatet hör till vad man brukar kalla de icke floterbara
ämnena, blir resultatet, att i en kalkhaltig pulp
retarderas både blyglans och zinkblände samt svavelkis och
kopparmineralen utom kopparkis. Men blyglansens
stora floterbarhet nedsättes proportionsvis ej så mycket
som de andra mineralens och därför kan kalk användas
för att retardera dessa, när man vill frånskilja enbart
blyglans. Användes för mycket kalk retarderas dock
även blyglansen avsevärt. Åtminstone i vissa fall synes
kalk ej påverka zinkblände. Sin förnämsta användning
torde kalken ha vid flotering av kopparkisförande malm.
I)en verkar i motsats till övriga alkaliska agenser
flocku-lerande, vilket kan vara till stor olägenhet om pulpen
håller stora mängder fint siam, men kan å andra sidan
underlätta koncentratens avvattning.
Vid Britanniagruvan i British Columbia har man vid
försök på en svavel- och kopparkisförande malm funnit,
att kopparutvinningen blev ungefär lika vid flotation
med dels rent vatten och dels sådant försatt med
kalciumhydrat, dock med något bättre resultat i det senare
fallet. Med kalk höll emellertid sligen 15,1 % Cu mot
8,3 % utan, vadan en tydligt retarderande inverkan på
svavelkisen kunde iakttagas.
Att man i praktiken funnit, att kalken bör tillsättas
så att säga i god tid, förklaras naturligtvis därav, att
den dels måse hava tid att lösas, dels att reaktionen
mellan luftens kolsyra och kalciumhydratet även fordrar
en viss tid.
Frånsett kalkens nyss omtalade egenskaper är den, där
dess användning av särskilda skäl ej är olämplig, ett
billigt medel att giva pulpen alkalisk reaktion. Håller
pulpen löst sulfat, vars verkan man vill neutralisera, kan
kalk användas.
Kalciumklorid har egenskaper, som i viss grad likna
kalciumhydratets. Det är dock ej lika effektivt och synes
hava fått föga användning.
Zinksulfat verkar återhållande på zinkblände och
svavelkis, men någon exakt kännedom om de företeelser,
som därvid uppträda, har man ännu icke. Det brukas
numera ibland tillsammans med xantat och bildar därvid
zinkxantat, som uppgives vara en god samlare. Med
blymineralen synes zinkxantat reagera, så att en hinna
av blyxantat bildas, som uppgives underlätta samlandet,
ehuru meningarna äro något delade i detta fall. Vid de
nyssnämnda försöken vid Britanniagruvan befanns
zinksulfat pressa ned metallutvinningen.
Vad cyaniderna beträffar, synas alkalicyaniderna
enbart ha obetydlig inverkan utom på pyrit, som
retarderas. I särskilt hög grad inträffar detta vid
användning av natriumcyanid och kalk tillsammans. Samtidigt
påverkas av de två sista agenserna alls icke eller t. o. m.
aktiveras vissa kopparmineral, såsom kopparkis,
koppar-glans och bornit, vilka sålunda med dessa agenser kunna
separeras från svavelkis. Särskilt i fråga om
kopparglansen får dock ej kalkhalten vara för hög, emedan då
verkan blir den motsatta.
Användes alkalicyanid tillsammans med zinksulfat,
bildas, såsom Tucker och Head påvisat,2 olöslig
zinkcyanid, troligen en komplex basisk förening, som framför-
1 Gates och Jacobsen, a. a., s. 52.
2 Trans. A. I. M. E., vol. 73, s. 354 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
