Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 3 mars 1928 - Distributionsspänningar vid växelströmsnät, av Einar Wikander - Fördelningen av elektricitetsverkens kostnader pr kW på olika abonnentgrupper, av byråingenjör Axel Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
à mars 1928
elektroteknik
47
härtill vore den högre nätspänningen synnerligen
önskvärd."
Det är emellertid inte blott för elverket utan även för
konsumenterna, som 380/220 volt-systemet är till fördel.
I synnerhet gäller detta för de nämnda medelstora
mo-tcrströmkonsumenterna, som då slippa ifrån de dyra och
skrymmande transformatorerna för 6 000 till 380 voit.
Belysningen blir inte dyrare än vid 127 voit, emedan
220-voltlampornas högre strömförbrukning någorlunda
kompenseras genom det lägre strömpriset.
Alldeles särskilt gynnsam blir denna spänning, om man
ger fördelningskablarna samma grova dimensioner som
de, vilka påtänkts för spänningen 220/127 voit. I så
fall blir nätets kapacitet nästan fördubblad, varigenom
åter en ytterligare minskning av strömpriset möjliggöres!
380/220 volt-systemet är således inte blott avsevärt
billigare utan även tekniskt överlägset 220/127
voltsystemet och det lönar sig därför att göra de största
ansträngningar för att få fram ett installationssätt, vilket
är så ofarligt och "foolprof", att man med gott samvete
kan göra 380/220 voit till standard även i Sverige.
Det är emellertid ej nog med, att man arbetar ut ett
förstklassigt växelströmsystem på papperet, man måste
också använda och fullt utnyttja detsamma i praktiken.
Det är en stor förtjänst hos expert-kommissionen i
Stockholm, att den i detta avseende tagit bladet från
munnen och sagt ifrån, att det finnes så starka skäl att
tillgripa växelström, även inom områden med slutet
byggnadssätt, att någon tvekan mellan likström och
växelström ej skulle råda, ifall det gällde nyelektrifiering
av Stockholm. (Sida 26 i bihang 49/1927).
Den väg vi böra gå — ej blott i Stockholm utan även
i de andra städer, som skrida framåt i liknande tempo
— har visats av elverket i Oslo, där stadens olust att
bevilja de för nya understationer erforderliga millionerna
tvang elverket att söka billigare lösningar.
Man fann då en utväg, som i genial enkelhet påminner
om Columbi ägg, nämligen att i de yttre delarna av
likströmsområdet lägga ett nät för lågspänd växelström
vid sidan av det befintliga likströmsnätet.
Visserligen har det sedan mer än 20 år varit brukligt
att utlägga kablar för högspänd växelström inom
likströmsområdena, men detta tjänade endast till att befria
lik strömsnätet från ett litet antal stora konsumenter.
Vidare har det i somliga städer hänt, att man helt slopat
likströmsnätet t. e. i Königsberg och Eskilstuna. I
Hannover håller man på att göra det och i Berlin
eftersträvas det av direktionen, fastän det stora likströmsnätet
numera helt omkopplats till 2 X 220 voit. Både i Berlin
och i Hamburg håller man på att utveckla distributionen
med lågspänd växelström mitt inne i likströmsområdena,
varvid man dock i Hamburg lutar åt att låta
likströmsdistributionen vara kvar i omgivningen av de existerande
understationerna. På liknande sätt har man förfarit i
Chicago, där likströmsområdet minskas till 3 kvadratmil i
st. f. förutvarande 8 kvadratmil (1 mil = 1 600 meter).
1 Borås har man också begränsat likströmmen till ett
helt litet område.
Oslo-systemet har beskrivits av undertecknad i ETZ
1925, sida 1537 ff. och där har framhållits, att detta torde
få sin kanske största betydelse i centrum av storstäderna,
där man hittills inte hade något medel att hejda
tillväxten av kabelmassor och understationer.
Slutligen må tillfället begagnas att hänvisa till, att
våra svenska elektricitetsverk, vilka, frånsett periodtalet,
i allmänhet följt tysk praxis, torde hava mera att lära i
Norge än i något annat land — ej ens Amerika
undantaget. Norge är föregångsland. ej blott i fråga om vad
som rimligtvis bör påkostas elverken utan även i fråga
om tillmötesgående mot allmänheten. Man har inte blott
hållit de lägsta möjliga priser utan även offrat något av
"enhetlighet" i fråga om avläsning och inkassering för att
kunna erbjuda varje slag av kunder den form av taxa,
som för honom blir bekvämast och billigast.
FÖRDELNINGEN AV ELEKTRICITETSVERKENS KOSTNADER
PR KW PÅ OLIKA ABONNENTGRUPPER.
Av byråingenjör AXEL DANIELSON.
I Teknisk tidskrifts avdelning för elektroteknik, nr 8
och 10 för år 1926, var publicerad en artikel av Hugo
E. Eisenmenger, New York, översatt av T. Holmgren,
vilken artikel handlade om fördelningen av ett
elektricitetsverks kostnader pr kW på olika abonnentgrupper.
Undertecknad, som har visst intresse av hithörande
frågor för uppdelningen av motsvarande kostnader vid
gasverk, har med intresse tagit del av densamma, men kan
icke dela författarens åsikter rörande de principer, efter
vilka denna fördelning bör ske. Om denna
skiljaktighet i åsikter hade berört endast oväsentliga saker eller
haft litet inflytande på resultatet, hade det icke varit
några skälj för mig att taga till orda i denna fråga, men
då författarens metod enligt min åsikt kan leda till
fullkomligt vilseledande resultat, tager jag mig friheten
framföra de synpunkter och reflexioner, studiet av
nämnda artikel givit anledning till. Jag vill då först
och främst nämna, att jag är obekant med den övriga
litteratur på området, som förefinnes, varför det ej är
omöjligt, att de principer, jag här gör mig till tolk för,
redan förut blivit framförda.
Det torde vara nödvändigt att först i korthet beskriva
de metoder, författaren använder vid en sådan uppdel-
ning. Han tänker sig konsumenterna uppdelade i
grupper, vardera med något så när samhörande
belastningskaraktär. För dessa grupper uppritas kurvor över
belastningen, dvs. sambandet mellan kW och tid. Summan
av alla gruppernas belastningar bildar summakurvan
eller hela verkets belastningskurva. Beträffande
metoden att bekvämt upprita sådana kurvor med
tillräcklig noggrannhet måste jag hänvisa till Eisenmengers
artikel. Det gäller då att beräkna det "ekvivalenta
uttaget" för varje konsumentgrupp så, att summan av
dessa ekvivalenta uttag skall vara lika med hela verkets
maximalbelastning och så, att fördelningen blir rättvis.
Författaren använder för lösande av denna uppgift
följande regler:
Regel 1. Genom att subtrahera gruppkurvorna i tur
och ordning från summakurvan får man en eventuell
sänkning av dennas maximivärde. För denna sänkning
skola grupperna i första hand debiteras. Gruppkurvorna
uppritas ånyo, varvid deras undre del bortskäres med så
många kW, varmed de äro debiterade genom föregående
operation. En ny summakurva uppritas därefter för de
återstående topparna.
Regel 1 a. Skulle sänkningen av summakurvan där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
