Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 1 dec. 1928 - Övergångsfenomen vid plötsliga överbelastningar vid synkrona trefas-likströms-enankaromformare, av dr-ing. L. Dreyfus - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
i dec. 1928
p*
9,81 8 o
P2
9,81 0 co
•Pf Tk
varvid enligt ekv. (23c):
Pl. =
Tk
TK\
Egi+i% r—-iEns—3-
~s2 q
dt
Pk-T
’•\f<
9,81
0 CO
■ i?
1+2 so 2 Co —
COL2S2q COL
wi
LSim I
coL2
E*
coLi
= 500 • 103 watt
29
= 0,16
3i m — 0,13
För kortslutning vid tomgång och rätt magnetisering är
so = 0
Co = i
Uppskattas kortslutningseffekten till
Pk = 20 000 • 103 watt
erhålles
T*=y 9,8i •
100 • 157
: 0,021. sel-.
samt
rio
L o,
(S),=0’:
000
16
001
1,13 j
500
0,
• 103-
1
20 OÖOÖO3
155 O)
koret fordrar därför,
a— — ^ uppnås med|^l|=0.
slutningens första ögonblick — 0. Enligt ekv. 22b er
dt
hålles därför såsom stabilitetsvillkor
it
1 da
(BO)
Integrationen utföres
likströmmen närmeekvationen 21
användes
2
( Pm 4- Pm
O = I da~
J 1 + ä
a0 a
enligt ekv. 23b och 24b, varvid för
i följande avkortade form
(28)
r— co k a k
Såsom resultat erhålles:
ri + 2 so
2COL2 ö2q
[cosa(1-ä)+c]
0-1 1 r_
l °im\
(31)
2c,
2 coL
-coKsk
tCm2
(28a)
Härur följer såsom stabilitetsvillkor den enkla ekvationen
+
-vr
—coKik |_
Ⱦ[
- + 2c 1
a
Sm
(29)
Et
KmE
K
Mm s2Q I
31 , 71
" + C—
Sm 2
\ SmJ 4 KmSim\2\ sm)
(32)
Ett praktiskt exempel må visa, vilka frånslagningstider T k
som erfordras för stabilitetens bevarande. En 25-periodig
1 500 kw banomformare hade ungefär följande data:
<9 = 100 kg m sek2
co = 157 1/sek
p = 3
^ = 1 000 ■ 103 watt
Naturligtvis är detta resultat ej exakt, bl. a. därför, att
dämpningsgallrets motstånd försummats. Storleksordningen
av T i- kan dock ej vara fel och härutav draga vi följande
viktiga slutsats: Endast en snabbrytare kan förhindra, att
omformaren vid kraftiga kortslutningar faller ur fas.
Vanliga luftbrytare med frånslagningstider mellan 0,1 och 0,2
sek. äro absolut otillräckliga och kunna därför ej heller
förebygga rundslag.
Genom de föregående undersökningarna hava
stabilitetsförhållandena klarlagts i den mån, som kraftiga
kortslutningar med ty åtföljande utlösningar ifrågakomma. Det
återstår att utröna, hur högt överströmsskyddet kan
injusteras, utan att den oskyddade omformaren för mindre
kraftiga stötar blir ostabil. Det är naturligtvis från början
klart, att denna stabilitetsgräns ligger väsentligt lägre än
den, som tidigare beräknats för stationär drift (ekv. 26 b),
Ty vid belastningsstötar översvänger ankaret det
stationära jämviktsläget. Det nya "dynamiska" stabilitetsvill-
att a = _ ej överskrides, d. v. s. att
2
Nu är emellertid även i kort-
Detta är sålunda det dynamiska stabilitetsvillkoret för
omformaren utan överströmsskydd. Ur detta villkor
beräknas det minsta tillåtna belastningsmotståndet resp. den
högsta belastningsström för vilken överströmsskyddet får
injusteras. Anmärkningsvärt är att tröghetsmomentet ej
förekommer i motsats till det tidigare villkoret 29.
Anmärkningsvärt är vidare tvärfältdämpningens stora
betydelse såväl med hänsyn till den synkroniserande effekten
(vänstra sidan av ekv. 32) som med hänsyn till den
mekaniska stöten (högra sidan av ekv. 32). Dessa förhållanden
som redan i anslutning till ekv. 25 diskuterats finna i ekv.
32 sitt definitiva kvantitativa uttryck.
INSÄNT
Fördelningen av elektricitetsverkens fasta
kostnader pr kW på olika abonnentgrupper.
I Teknisk tidskrift, Elektroteknik, häfte 7 d. å., har herr
Eisenmengek bemött mitt inlägg i marshäftet av
Elektroteknik, vilket i sin tur vände sig mot herr E:s artikel i
samma tidskrift, häftena nr 8 och 10, år 1926, med rubrik:
"Fördelningen av elektricitetsverkens fasta kostnader på
abonnenter med maximibelastning vid olika tider".
Gentemot herr Eisenmengers kritik ber jag få anföra följande,
varvid jag underlåter att ingå på frågan om prioritetsrätten
till de olika metoderna, m. fi. i detta sammanhang
oväsentliga saker.
För att börja med slutet är jag fullt överens med
författaren, att taxan i praktiken bör sättas även efter andra
grunder än självkostnaden. Konkurrenssynpunkter, hänsyn
till vad kunderna kunna betala, konjunkturförhållanden,
med ett ord affärshänsyn äro härvid medbestämmande, men
självkostnadsberäkningar utgöra dock även här den
grundval, efter vilken tarifferna till sist måste bestämmas,
sedan omsättningen uppnått en viss storlek och förhållandena
stabiliserats. Affärssynpunkterna äro således att betrakta
som tillfälligheter, ehuru mycket viktiga sådana.
De centrala frågorna i vår diskussion synas mig kunna
uttryckas genom följande villkor, som en ideell
fördelningsmetod bör uppfylla.
1) Det uttag, som debiteras — det ekvivalenta uttaget —
skall högst vara lika med det verkliga, maximala
effektuttaget.
2) Samtliga kunder böra deltaga i betalningen av verkets
kW-kostnader.
3) Om delbelastningskurvorna för två grupper
sammanslås, skall det ekvivalenta uttaget för de sammanslagna
grupperna gemensamt vara lika med summan av de
ekvivalenta uttagen för vardera gruppen.
Det ideala vore givetvis att finna en fördelningsmetod,
som uppfyller alla dessa tre villkor. En sådan metod
finnes emellertid ej, ty det ligger i sakens natur, att endast
två av ovanstående villkor samtidigt kunna gälla. Reglerna
för en sådan fördelning måste därför delvis grunda sig på
överenskommelser eller antaganden, om vilket det endast
kan sägas, att de måste göras efter praktiska grundsatser
och icke efter teoretiska överläggningar. Och ur praktiska
synpunkter synes mig det tredje villkoret vara det vik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
