Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 12 jan. 1929 - Standardisering och kultur, av Hans O. Elliot - Tekniskt och kommunalpolitiskt chefskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 jan. 1929
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
15
gynnsamt pris och god kvalitet. I stället för att
innebära en kulturfara, utgöra dessa strävanden mot
för-enhetligande, om klokt begränsande, en solid grund
föl-kulturarbetet, vars innersta kärna är just enhetlighet,
enkelhet, stil. Att så är förhållandet — till och med
och icke minst inom byggnadskonsten — torde icke
vara svårt att inse. Den antika romerska villan, det
japanska huset, av i dag, en emanation av tusenårig
tradition, den engelska medelklassbostaden, alla med
bohag och inredning, äro ägnade att klargöra liuru
forna och nyare tiders kulturfolk kunnat finna sig
själva just i enhetliga anordningar i stort sett för
hem och bohag. Varför skulle icke vår tids och vårt
lands kultur, när denna nått behörig mognad, kunna
finna ett motsvarande enhetligt uttryck för sin
egenart? En sådan strävan mot enhetlighet avser
närmast en kamp emot splittringen och stillösheten och
behöver ingalunda såsom man stundom synes befara
bliva liktydig med själlös mekanisering contra
personlighet, individualitet och smak. Icke heller har
man anledning, om man med mekanisering menar de
tekniska hjälpmedlens mest effektiva utnyttjande i
produktionens tjänst, bl. a. möjliggörandet av
enhetlig masstillverkning av vissa produkter, att stämpla
denna naturliga och nödvändiga process såsom
"själlös". Under förutsättning att produktionen avser
enhetliga artiklar av god kvalitet och god form. Icke
är man väl mindre personlig, individuell och har
sämre smak, därför att man förstår att utvälja och
tillgodogöra sig de kvalitetspräglade, enhetliga
produktionsobjekt, som den intensivt mekaniserade
industriella produktionen skapar för ens egen och många
andras räkning och som — annars icke tillgängliga
-— kunna tillhandahållas till överkomligt pris tack
vare standardisering och massproduktion.
Låt oss heller icke förbise att det är tillgodoseendet
av massornas behov som är vår tids stora problem.
Det är viktigare att ett fåtal goda typer av
bruksföremål, av bohag, av bostadshus, föras i marknaden
till bästa möjliga pris, alltså i ett begränsat antal
varianter, än att behovet av omväxling för
omväxlingens egen skull blir tillgodosett på prisets
bekostnad. Det är viktigare att renodla och förbättra de
enhetliga massartiklarna än att forma preciösa för
fåtalet connaisseurer, ehuru jämväl detta
kulturmoment icke får försummas — och icke heller kommer
att försummas, om den breda, genomsnittliga
kulturen håller sig på jämn och relativt hög nivå.
Standardiseringsarbetet, målmedvetet tillrättalagt,
är alltså att betrakta icke som en kulturfara, ens när
det gäller vår bostad och vårt bohag, utan fastmera
som en kraftig hävstång i kulturarbetet. Men stegvis
måste man gå fram på reformvägen, med all nödig
begränsning och framför allt — med hänsyn till oss
själva och vår tid såsom en länk i generationernas
kedja.
Till sist ett par försök till definitioner, i den anda
vari denna artikel är skriven:
Vad är standardisering? Ett uttryck av
självbesinning i det materiella skapandet. Vad är
typarbete? En strävan, på grundval av denna
självbesinning, mot begränsning och urval, mot
förenhet-ligande inom den materiella produktionen.
Hans O. Elliot.
TEKNISKT OCH KOMMUNALPOLITISKT CHEFSKAP.
Det inträffade härom året att en nitisk
drätselkam-marordförande i en mellansvensk småstad under sina
morgonpromenader själv ingrep och med förbigående av
både byggnadschef och förmän gav direktiv åt några
mannar, som lade en kloakledning för ett nytt
stadsområde. Fallet torde inom våra kommunalförvaltningar
dessbättre höra till de mera ovanliga. Men det finns
andra mindre påfallande sätt att förväxla kommunalt
representantskap och teknisk (facklig) ledareställning
och man har en stark känsla av att de rågångar, som
tidigare markerat de fackliga chefstjänstemännens
självständighet och befogenhet mångenstädes hålla på att
suddas ut och därmed också ofta de rent fackliga
synpunkterna. Kommunalt överordnade, de må vara
inflytelserika styrelseordförande eller andra
kommunalpampar, trycka redan i förberedande instans sin prägel på
utredningar och undersökningar, varigenom ur teknisk
och facklig synpunkt ofta resultatet och
verkställighetsåtgärder förskjutas i ena eller andra riktningen. Till
förhållandena sådana de gestalta sig på en del håll ute i
landet torde vi möjligen få tillfälle återkomma längre
fram.
över förhållandena i Stockholm med dess efter
borgarrådsinstitutionens införande administrativa särprägel har
på tidskriftens anmodan en erfaren kommunaltekniker
här verkställt en förutsättningslös och allmänt lagd
analys med strängt beaktande av de intentioner som legat
till grund för ifrågavarande organisationsform och den
av rent allmänmänskliga grunder icke alltid lätta
uppgiften att därur få ut det bästa möjliga.
Red.
Med borgarrådsinstitutionens tillkomst år 1920
inträdde en högst betydelsefull förändring inom
Stockholms kommunalförvaltning. Denna förändring består
framför allt däri, att det skapats ett verkligt samband
mellan stadsfullmäktige och de förvaltande organen
därigenom att borgarråden dels äro ledamöter av
stadskollegiet, där de inom var sitt
förvaltningsområde (rotel) skola företräda sakkunskapen dels ock
med vissa oväsentliga undantag vara ordförande i de
till deras rotel hörande nämnderna och styrelserna. 1
dessa sina egenskaper äro de skyldiga att bereda alla
de ärenden, som ifrån nämnd och styrelse underställas
stadsfullmäktige. Emellertid är det av de inom
nämnderna och styrelserna förekommande ärendena endast
få som gå till stadsfullmäktige för slutligt avgörande.
Det ojämförligt största antalet avgöres redan hos resp.
styrelser och det är nog där, som tyngdpunkten i
borgarrådsinstitutionen vilar och där, som förändringarna
i jämförelse med tidigare förhållanden lättast äro att
skönja. Detta kan synas så mycket mer
anmärkningsvärt som i gällande författning intet tyder på att man
åt borgarråden såsom ordförande i styrelser velat ge
en annan ställning eller en större befogenhet gent
emot dessa myndigheter och i förhållande till
underlydande kontor än de ordförandena tidigare innehade.
Författningsmässigt har ej heller någon ändring
inträtt i förevarande avseende, om man ej som sådan vill
räkna, att nämnd och styrelse numera ej själva få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
