Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 26 jan. 1929 - Undersökning av sjöflygplans manöverförmåga på vattnet, av George Spaak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 jan. 1929
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
39
av mer eller mindre kraftig och varaktig natur. Råder
nämligen vind, så uppträder av denna orsak också
andra moment, vilkas storlek och riktning äro
beroende av vindstyrkan och flygplanets läge i
förhållande till vindriktningen. (Se fig. 1 b.)
Dessa moment angripa, dels på vingar och
landningsställ, dels på flygkropp och stjärt, orsakade i
detta senare fall genom propellerslipströmmens
devia-tion från planets centrallinje (se fig. 1 b). Om nu
manöveromständigheterna äro sådana, att för
erhållande av erforderligt låg hastighet på vattnet motorns
kraftutveckling måste minskas, så minskas också
slipströmmens styrka, och ifall då den rådande
vinden är nog stark, så kan det inträffa att i visst
sidoläge i förhållande till densamma all styrverkan
upphör — roderverkan så att säga nedbrytes. Detta
förhållande förstärkes givetvis även av sjöhävning
och planets manövertröghet, men därjämte i mycket
hög grad av den relativa storlek och placering, som
planets olika delar och roder ha i förhållande till
varandra. Försöksmaskinen utgjorde, som sagt, en Avro
av standardtyp 504 K monterad på flottörer. Denna
maskin, vars huvudsakliga dimensioner framgår av
fig. 2, utmärker sig för en relativ lång stjärt
försedd med ett tämligen rikligt dimensionerat sidoroder
(3,15 % av vingytan). Den långa stjärten medför
(särskilt som den ju också är av rektangulär form),
att det i sidovind uppkommande och på styrningen
inverkande momentet blir betydande.
Maskinen var försedd med följande försöks- och
mätanordningar:
1) 1 st. knopmätare av Svenska a.-b. Loggs
tillverkning bestående av ett pitotrör monterat strax
framför steget i den ena flottörens botten och med
rörledningar förenat med själva mätaren, som var
uppsatt i sittrummet.
2) 1 st. momentmätare eller bromsanordning
monterad på ena vingen och på ett avstånd av 4,4 m från
maskinens axiella centrumlinje. Denna anordning
bestod av en ca 3,8 m lång trästång, som var ledbart
fästad vid ett från undervingen utskjutande stöd och
i sin nedre (i vattnet släpande) del utrustad med en
spadliknande skiva 300 mm bred och 400 mm hög.
För att hindra stången från att i onödan släpa i
vattnet, var den med ett lämpligt gummisnöre förenad
med undervingens bakre balk och hölls därigenom i
läget 0, då anordningen ej användes. Vid stångens
övre ända var fästad en lätt stålwire, som löpte
genom ett block fästad vid övervingens frambalk och
därifrån vidare in till sittrummet, där den kunde
spännas genom en inhalningsanordning. Samtidigt
avlästes denna kraft å en lämpligt inkopplad
fjädervåg.
3) 2 st. vattenroder monterade ett i vardera
flottörens bakstäv och länkbart förenade medelst ett
stålrör, som säkerställde fullt likformiga utslag.
Genom wire kunde så dessa roder manövreras från
förareplatsen.
4) 1 st. bromsroderanordning monterad i närheten
av steget och tätt vid yttersidan av den ena
flottören. Detta bromsroder var av samma storlek som
vattenrodren (380 X 380 mm) samt rörligt kring en
horisontal axel. Genom en wire från förareplatsen
kunde det tvingas att intaga ett mer eller mindre
vertikalt läge.
Fig. 2.
De för undersökningen ifråga grundläggande
proven utfördes på följande sätt.
Vid gång på vattnet beskrevs en större eller
mindre sluten kurva, som mer eller mindre noga
närmade sig en cirkel. Tiden för en sådan kurvas
fullgörande erhölls genom att med kronograf avmarkera
när två fasta sjömärken, som passerades, åter voro
överens. Vid samtliga prov tillsågs att motorns
varv-antal var konstant och lika, innebärande, att
motoreffekten och slipström också voro i samma grad
lika. Därjämte observerades knopmätaren, samt i
de fall då momentmätaren användes även
fjädervågens utslag. Före och efter varje provserie
observerades dessutom vindstyrkan.
Författaren har utgått ifrån, att det praktiska
manövervärdet av ett prov enligt ovan måste i
mycket hög grad anses vara beroende av hastigheten _på
vattnet m. a. o. flygplanets manöverfart. Som jag
tidigare och i annat sammanhang framhållit, äro
utrymmesförhållandena i exempelvis våra norrländska
farvatten ingalunda alltid så storartade. Frånsett
förekomsten av kringflytande löst timmer och
isstycken måste man ofta nog räkna med stark
begränsning av sjöutrymmet på grund av timmerflottar,
magasin och dylikt. Då detta icke minst är fallet vid
de orter och platser, där landstigning är särskilt
önskvärd, så inses lätt att kravet på möjligast låg
manöverfart är berättigat.
Jag har därför utgått ifrån, att denna icke bör
överstiga 6—7 knop och sålunda genomfört samtliga
manöverprov med en hastighet av i det närmaste
63lt knop. Därmed är icke sagt, att ej en ännu lägre
hastighet borde uppställas som villkorlig, men
förhållandena ha ej medgivit prov med någon lägre.
Resultaten av nyssnämnda observationer och
undersökningar äro i väsentliga avseenden sammanförda å
närstående kurvblad, fig. 3. Kurvorna uttrycka
förhållandet mellan manövermoment uppmätt i kgm och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
