Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 27 april 1929 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
Röstningsutfallet anses i hög grad ovisst. Särskilt
gäller detta de fem millionerna nya kvinnliga väljarna
mellan 21 oeh 30 år. Alldeles uteslutet torde det dock
icke vara att de konservativa behålla en reducerad
majoritet, eller i varje fall förbli det största partiet.
Det budgetförslag som finansministern Churchill i
dagarna framlagt i underhuset anses i allmänhet ha
stärkt regeringens ställning. Det innehåller flera
skattesänkningar, bl. a. i fråga om tetullen.
Även Frankrikes inre-politiska förhållanden visa
tecken att bli mera förvirrade och oklara. Poincarès
nästan diktatoriska maktställning i fråga om
finansledningen är visserligen alltjämt orubbad. Men på
övriga områden ha de tidigare partiintrigerna och
partistriderna ånyo rest sina huvuden. Radikalernas
angrepp särskilt mot den rätt högersinnade
inrikesministern Tardieu ha dock tillsvidare avvisats.
Frågan om de återvunna provinsernas ställning ger
även anledning till motsättningar mellan den
republikanska högern och vänstern. Framgångarna för
autonomiströrelsen i Elsass äro i hög grad beroende
på de radikala partiernas strävan att beröva dessa
biandprovinser de gamla särrättigheter i fråga om
tvåspråkighet och religionsundervisning i skolorna,
vilka vid återövringen 1918 i högtidligaste form
bekräftades. En flera veckor lång debatt i
deputeradekammaren om läget i Elsass gav Poincaré anledning
att starkt hävda betydelsen av att denna av
befolkningen högt värderade särställning upprätthålles men
lyckades i övrigt knappast lugna elsassarnas
farhågor, vilka ej heller minskas genom den allmänna
franska tendensen att betrakta autonomiströrelsen
som rent landsförrädisk och behandla den därefter.
Ett annat radikalt angrepp gällde de katolska
andliga ordnarnas ställning. Denna fråga har stor
betydelse för Frankrikes utrikespolitik, då de utgöra
viktiga organ för det franska inflytandet särskilt i den
närmare Orienten. Efter uppgörelsen mellan
påve-dömet och Italien (se nedan!), som mycket stärker
denna franska medelhavsrivals inflytande i nämnda
trakter är försiktighet härvidlag ur fransk synpunkt
i hög grad av nöden. För de radikala partierna går
emellertid den gamla antiklerikalismen före allt annat,
och angreppet mot regeringsförslaget — vilket
endast innebar en (indirekt) legalisering av ordnarnas
utländska missionsverksamhet — genomfördes
hänsynslöst, trots att det här ju icke i minsta mån gäller
eftergifter för klerikala krav inom Frankrike. Även
denna storm lyckades emellertid Poincaré rida ut. En
allmän vänstersamling mot hans regering synes dock
vara under förberedande.
En händelse av största vikt är det i februari
avslutade avtalet mellan påven och italienska regeringen.
Härigenom avslutas den 70-åriga fiendskapen mellan
dessa båda makter. Påven erkänner konungariket
Italien och blir själv suverän furste inom en
återupprättad, visserligen miniatyrmässig "kyrkostat",
omfattande Vatikanen med några kringliggande kvarter.
Samtidigt avslutas ett konkordat, som i hög grad
tillfredsställer de katolska önskemålen bl. a. i fråga om
den italienska skolundervisningen.
För Mussolinis statskonst — liksom även för
påvemaktens — betecknar denna överenskommelse en stor
framgång. En under två generationer bestående
splittring inom det italienska folket har hävts, och i
den internationella politiken torde Italien hädanefter
i hög grad kunna påräkna de katolska
meningsriktningarnas stöd. Inom Italien har uppgörelsen hälsats
med så gott som enhälligt jubel, och när Mussolini
kort därefter avhöll det stora fascistiska plebiscit,
vartill de forna parlamentsvalen numera förvandlats,
blevo nej-rösterna ett försvinnande fåtal. Även med
full hänsyn tagen till det ofria i meningsyttringen
lider det intet tvivel att anslutningen till
fascist-regeringens politik inom Italien är överväldigande
stark.
I Spanien synes diktaturens ställning däremot
knappast vara lika fast. Flera betänkliga
omstört-ningsrörelser ha visserligen nedslagits, men oron
synes fortfara. Även om de Riveras rätt patriarkaliska
regemente alltjämt har stöd inom befolkningens
flertal och framför allt inom de ledande
samhällsgrupperna, så förefaller det dock som en modifikation av
de hittills tillämpade regeringsmetoderna inom kort
skulle bliva nödvändig.
Den kungliga diktatur i Jugoslavien, som
proklamerades vid jultiden, har hittills slagit väl ut.
Parlamentarismens avskaffande har i varje fall skapat ett
inre lugn som hittills varit okänt i den nya sydslaviska
statens rätt stormiga politiska liv. Framtiden får visa
huruvida konung Alexander och hans medhjälpare
skola bli i stånd att utjämna de oerhört starka inre
motsättningar, varav den både nationellt, religiöst,
kulturellt och ekonomiskt splittrade staten lider.
Hittills ha tvenne recept misslyckats: centraliseringen
under den serbiska folkgruppens ledning — vilken
var statsgrundaren Pasjitj’s program — och
samarbetet i parlamentariska former mellan de olika
nationella elementen — vilket hittills försökts av konung
Alexander. Den tredje metoden: den kungliga
diktaturen, står nu inför sin prövotid. Misslyckas även
den kan det sydslaviska konungarikets både yttre och
inre ställning lätt bli kritisk.
Den 4 mars 1929 inaugurerades Herbert Hoover i
Capitol i Washington i sitt ämbete som Förenta
staternas 31 :e president. Den stora republiken har
därmed fått en statschef, av hög personlig valör och
mångsidig politisk och ekonomisk erfarenhet. Denna
sistnämnda, förvärvad under en tidigare omfattande
ingenjörs- och affärsverksamhet, sträcker sig över
alla fem världsdelarna. Han äger särskild
förtrogenhet både med den Fjärran österns och Europas
förhållanden. Som Förenta staternas
livsmedelsadministratör 1917—19 fick han tidvis en nästan diktatorisk
befogenhet över åtskilliga europeiska länders inre
förhållanden. Som handelsminister under den
republikanska administrationen 1921—28 har han nått nära
förtrogenhet även med Förenta staternas inre politik.
Av dessa och andra grunder mötes president
Hoover vid sitt ämbetstillträde med de största
förväntningar.
President Hoovers ställning i den amerikanska
folkopinionen är mycket solid. Hans uttalanden sedan
valet ha varit försiktiga utan att vara intetsägande.
Han tillträder sin post med ett stort och ograverat
kapital av allmänt nationalförtroende.
Omedelbart dessförinnan har Hoover som
"presi-dent-elect" besökt de flesta av Syd-Amerikas
huvudstäder. Detta torde varit ett klokt grepp. Misstron
är i latinsk-amerikanska kretsar efter U. S. A:s
Nicaragua-politik alljämt mycket stark mot
Washington-regeringen och dess avsikter. Det återstår att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
