Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1929 - Tekniska föreningar - Tekniska föreningen i Västerås, av F. E. - Tekniska föreningen i Gefle, av Hgn. - Skånska ingenjörsklubben, av F. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359 b
TEKNISK TIDSKRIFT
29 juni 1929
Vid sammanträdet höllos referentanföranden av
driftchefen K. G. Ljungdahl (värme- och kraftteknik) och
arkitekterna V. Segerstedt och A. Grane (arkitektur).
Driftchefen Ljungdahl uppehöll sig till att börja med
vid de frågor, som avhandlats vid senaste sektionsmötet
med World Power Conference, som hölls i London i fjol,
varvid bränsleproblem diskuterades. Vidare berörde
talaren utvecklingen inom ångtekniken under de senaste
åren och erinrade som avslutning om det
turbogenerator-aggregat (Stal-Asea) på 50 000 kW, som beställts för
statens ångkraftcentral i Västerås.
Arkitekt Segerstedt berörde de två senaste årens
utveckling inom byggnadsbranschen. Talaren påvisade
tekniska framsteg och nämnde nya material, som
kommit i marknaden. Vidare visades skioptikonbilder med
exempel på nyare smakriktningar inom arkitekturen.
Slutligen talade arkitekt Grane, vilken särskilt
upp-höll sig vid byggnadsförhållandena i Västerås. Enligt
talarens mening var man för rädd att slopa en del
gammalt i stadens centralare delar. Resultatet blev, att
bebyggelsen spred sig" över allt större yta, vilket blev
mycket dyrt för staden. Talaren rekommenderade
byggandet av större hus i stadens centralare delar till bot emot
detta. Som avslutning visade arkitekt Grane ljusbilder
över vackra byggnader av äldre datum, som han ej alls
skulle vilja vara med om att få bort.
Efter en stunds diskussion övergick man till supé och
samkväm, vilket på vanligt sätt avslutade kvällens
program.
F. E.
Tekniska föreningen i Gefle
hade onsdagen den 8 maj sammanträde å Grand hotell
under stadsarkitekt Gunnar Wetterlings
ordförandeskap. Därvid höll fil. lic. Sten Vallin, Stockholm,
föredrag över ämnet "Med valfångare i Södra Ishavet".
Efter en kortare orienterande historik erinrade
föredragshållaren, att det huvudsakliga valfisket i världen
bedrives i Södra Ishavet. Särskilt söder om Sydamerika
har valfiske bedrivits sedan gammalt. Den här belägna
ön Syd-Georgien användes förr mycket såsom fast
valstation, dit de dödade valarna bogserades, styckades och
kokades för att man skulle kunna utvinna den
värdefulla valoljan. Numera har man övergått till flytande
valstationer, dvs. stora ångfartyg äro utrustade med
fullständigt valkokeri och stora förvaringstankar för
valoljan. Dessa fartyg äro moderfartyg för ett antal mindre
snabbgående jakter, som infånga valarna och föra dem
till fartyget för bearbetning. För närvarande finnas ett
20-tal dylika expeditioner i Södra Ishavet, som insamla
för 60 à 70 millioner kronor olja årligen.
Föredraghållaren övergick härefter till en skildring
av sitt deltagande i en valfångstexpedition till Södra
Ishavet år 1923 under den bekante polarforskaren kapten
C. A. Larssons ledning. Expeditionens avsikt var att
undersöka nya områden för valfångst och skulle färden
ställas till det c:a 350 sv. mil söder om Tasmanien
belägna Rosshavet. Föredragshållaren medföljde för att
insamla föremål från polardjurvärlden till svenska
museer.
Expeditionen startade från Sandefjord i Norge med
ett större ångfartyg såsom moderfartyg och ett antal
mindre jakter. Färden gick via England—Tasmanien
till Södra Ishavet. Under färden gjordes strandhugg på
på den öde ön Aqvariem, där talaren hade tillfälle att
studera sjöelefanten och pingvinen m. m. Senare delen
av färden till Rosshavet var synnerligen besvärlig på
grund av förekomsten av talrika isberg och å vissa
ställen fast is, som fartygen måste forcera. Vid
framkomsten till Rosshavet förankrade moderfartyget och
jägarnas arbete kunde börja. Jaktfartygen äro mindre,
snabbgående båtar om c:a 150 ton och 400 hkr
maskinstyrka och ha en besättning på 14 man. I fören finnes
en harpunkanon monterad. I harpunen finnes en
sprängladdning, som exploderar vid nedslaget på valen. En
lina är fästad vid harpunen och rullas ut från jagaren
vid avfyrningen av skottet och håller valen fången vid
densamma. Den val som jagas mest är den s. k.
blåvalen, som är den mest värdefulla. En dylik val är vid
födelsen 9 à 10 m lång, efter 2 år 23 à 24 m och såsom
fullvuxen c:a 30 m lång. Expeditionen infångade 225 st.
valar, av vilka erhölls för c:a 3 millioner kronor
valolja. Talaren skildrade det farliga och hårda arbetet
med infångandet av valen samt styckningen vid
fartygssidan av den döda valen samt inkokningen av
densamma.
Valoljan användes vid margarin-, tvål- och
nitroglyce-rintillverkning m. m.
Efter att ha skildrat hemfärden och ett strandhugg
på Cambell-ön, där albatrossen särskilt studerades,
avslutade föredragshållaren sin skilding med att uttala
farhågor för att valbeståndet även i Södra Ishavet
kommer att avsevärt decimeras med den intensiva jakt som
nu förekommer på valen.
Det intressanta föredraget, som beledsagades med
talrika skioptikonbilder, avtackades med ett anförande
av ordföranden och kraftiga applåder. Efter föredraget
intogs gemensam supé, varefter ett angenämt samkväm
följde med tal, sång och deklamation. En för aftonen
särskilt författad "Valfångarvisa" föredrogs under stort
bifall.
Hgn.
Skånska ingenjörsklubben
hade den 16 maj sammanträde på Kungsparkens
restaurang i Malmö under presidium av klubbens vice
ordförande överingenjör Töre Husberg. I klubben invaldes
som ny medlem civilingenjör Töre Helleberg.
Styrelseledamoten arkitekt Carl Melin hade på grund av
avflyttning till huvudstaden avsagt sig sitt uppdrag i
klubben. Program för det nordiska ingenjörsmötet i
Köpenhamn den 28—31 augusti förelåg, och meddelades i
samband därmed, att 11 klubbmedlemmar anmält sig för
deltagande, därav 5 med damer. Vidare meddelades, att
klubbens samtliga medlemmar komme att erhålla
inbjudan jämte program och anmälningsblanketter till ett av
Tekniska samfundet i Göteborg planerat möte den 28
maj. Fil. dr Ivar Svedberg höll därefter ett med
ljusbilder illustrerat föredrag om "Jigespannan, en ny
sektionspanna för höga tryck". Som inledning nämnde
talaren, att det var i egenskap av representant för den
skånska stenkolsproduktionen som han under årens lopp
blivit förtrogen med ångpannor av en mängd olika slag.
Vidare erinrades om de ultramoderna
högtryckspannorna med tryck upp till 100 atmosfärer och mera. Den
nya panntypen, Jigespannan, så benämnd efter
uppfinnaren direktör J. G. Sandwall, vore icke av detta slag
utan en helt normal panna, användbar för de flesta
industriella ändamål. Av dess föregångare vore
Babcock-Wilcoxpannan den, som mest påminde om Jigespannan.
Den väsentligaste skillnaden vore, att i den förra varje
sektionskammare i sig upptager en grupp under
varandra placerade vattenrör, under det att i den senare
de rör, som utmynna i samma sektionskammare, sitta
vid sidan av varandra. Sektionskammaren är dock icke
alldeles vågrät utan böjd på mitten, så att från denna
räknat båda halvorna luta 15—20 grader uppåt, detta
för att underlätta cirkulationen. Genom ifrågavarande
anordning få de rör, som mynna i samma
sektionskammare, en mera likartad temperatur och vålla därigenom
mindre påkänningar genom olikformig utvidgning, än
om rören låge vertikalt under varandra. De rör, som
förbinda sektionskamrarna med den ovanför liggande
behållaren, äro dessutom försedda med expansionskrökar.
Pannorna tillverkas för tryck upp till 40 kg pr kvcm.
De hittills utförda anses hava givit utmärkta resultat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
