Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 21 dec. 1929 - De legerade stålens plats i svensk ståltillverkning, av Arvid Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 51 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 21 DEC.
ÅRG 5 9 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 2 9
INNEHÅLL: De legerade stålens plats i svensk ståltillverkning, av professor Arvid Johansson. — J. Thor
Blomqvist †. — Notiser. — S. J. isbrytande godsfärja och den föreslagna nya statsisbrytaren. — Ett
akademiskt spörsmål. — Litteratur. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
DE LEGERADE STÅLENS PLATS I SVENSK
STÅLTILLVERKNING.
Av professor Arvid Johansson.
En överblick över värmemotorernas tillkomst och
utveckling ger bl. a. vid handen, att deras
användbarhet och betydelse har varit och är i hög grad en
stålfråga. Då ångmaskinen såg dagen och sedermera
utvecklades som drivmotor för fartyg och järnvägar,
var man till att börja med hänvisad till puddelstålet
och degelstålet som material i de för påkänningar av
större mått mest utsatta delarna, såsom axlar,
vevstakar, kolvstänger m. m. I behaglig tid tillkom då i
mitten av förra seklet bessemerstålet, som såväl tekniskt
som icke minst ekonomiskt löste ångmaskinens
stål-fråga på ett för dess utveckling och ökade
användning avgörande sätt. Man kan för övrigt på goda
grunder påstå, att det var först genom
bessemerstå-lets och kort därefter martinstålets tillkomst, som den
tekniska utvecklingen fick den fart, varav ej blott
samfärdseln till lands och vatten dragit nytta, utan
hela den materiella och därmed också den kulturella
utvecklingen.
När sedan förbränningsmotorerna tillkommo, och
man i deras utveckling spårade vägen för möjligheten
att inom ringa volym och låg vikt utveckla betydande
kraftbelopp, framträdde nya, ökade krav på
stålmaterialet särskilt å de rörliga delarna. Ocli dessa
driftmotorers användning för lättare
kommunikationsmedel såsom automobiler, motorcyklar och luftfartyg
krävde jämväl för de olika fordonens
konstruktionsdetaljer material med förhöjda
hållfasthetsegenskaper. Det vanliga stålet räckte ej längre till, utan
uppmärksamheten riktades alltmera på de legerade.
stålen, främst de med nickel och krom som
legerings-metaller, vilka tillsatta i några få procent höjde
hållfastheten utan att stålets seghet minskades. Genom
lämplig värmebehandling förhöjdes ytterligare
legeringsmetallernas förbättrande inverkan.
Denna de legerade stålens betydelse för de
egentliga konstruktionsstålens utveckling åtföljdes av
deras terrängvinningar på skärv erkty g stålens område.
Det s. k. snabbstålet, där wolfram, krom och vanadin
äro de främsta tillsatsmetallerna, verkade genom sin
tillkomst i början av detta sekel rent av
revolutionerande på skärbearbetningen och har behållit sin
dominerande ställning på detta område ända tills de
sista åren, då det till sina egenskaper överflyglats av
skärmetallen "Widia". Denna är dock som bekant
icke ett stål, titan består till 97 % av wolframkarbid.
Under det senaste decenniet har
korrosionsproblemet trätt allt starkare i förgrunden. Stålets, för dess
bestånd på en hel del användningsområden
ruinerande egenskap att redan vid vanlig temperatur
oxid-beläggas i luften, var en praktiskt taget oöverkomlig
fråga ända tills engelsmannen Brearley för c:a 15 år
sedan kom fram med sitt rostfria stål, "stainless
iron" och "stainless steel". Dessa stållegeringar hava
som bekant en kolhalt av 0,10—0,40 % och en
krom-halt av 13—22 %. Sedan dess har utvecklingen av
de legerade stålen för detta användningsområde gått
mycket raskt fram emot vad vi kunna beteckna som
rosthärdiga, eldhärdiga och syrafasta legeringsstål.
I det följande skola vi i en allmän överblick
skärskåda specialstålen enligt de här angivna linjerna,
och efter en behandling i stora drag av deras
sammansättning, egenskaper och värmebehandling övergå
till deras plats inom den svenska järnhanteringen.
Olika slag av legerade stål, deras behandling och
egenskaper.
Inom konstruktionsstålsgruppen hava vi att
särskilja sätthärdning sstålen ocli seg härdning sstålen.
De förra, som i regel hava låg kolhalt, ej över 0,10—
0,15 %, användas för sådana ändamål, där det kräves
en hård, slitstark yta, medan kärnan förblir mjuk och
seg ex. för tappar, bultar, klena axlar m. m.
Behandlingen är som bekant följande. Den
färdigbearbetade konstruktionsdelen inbäddas i ett kolhaltigt
ämne och upphettas i en väl sluten låda till 850—950°,
varvid kol upptages av järnets yta under bildning
av cementit. Upphettningstiden avpassas efter det
önskade uppkolningsdjupet, som vanligen är 1—2
mm. Efter svalning och förnyad upphettning
företages en härdning i vatten eller olja, varvid den
upp-kolade ytan tager härdning och blir glashård, medan
kärnan med den ursprungliga mjuka kolhalten
förblir mjuk. Legeras stålet med nickel eller med både
krom och nickel, förenklas värmebehandlingen, och
man får en finkornigare kärna, som bättre står emot
dynamiska påkänningar än vid rent kolstål.
Det första legerade sätthärdningsstålet var ott
nickelstål med 2—5 % nickel. För att få en hårdare
och mera slitstark yta med möjligast fina brott hos
både kärna och yta tillsattes sedermera 0,7—1,0 %
krom, och på senaste tiden tillsättas jämväl några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
