Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
teknisk tidskrift
13 april 1929
Fig. 5. Vaskning av diamanter och carbons.
Santa Ignacia, den senare staden belägen på västra
sidan av diamantdistriktet. Det numera med bästa
resultatet bearbetade distriktet är beläget kring
Pi-ranha öster om Andarahy utefter Paraguassüfloden.
Utvinningen av diamanter och carbons är en
mycket enkel process. Maskinkraften har hitintills
förgäves stritt mot konservatism och billig
arbetskraft, och de arbetsmetoder, som infördes från Minas
Geraes för 75 år sedan, äro ännu fullkomligt
oförändrade. Det överliggande ofyndiga lagret av sand
bortskaffas, varefter cascalhon insamlas i stora
träfat och bäres upp på land. Ofta har man byggt upp
stora primitiva dammar och murar av trästockar och
gräs för att ändra flodens lopp för att lättare komma
åt den värdefulla diamantsanden. Men fortfarande
kan man på många arbetsplatser se, hur negrerna
dyka ned med sina träfat för att fylla dem på
flod-bottnen. Sedan det grövre materialet bortsiktats,
tvättas sanden tills en anrikad slutprodukt erhålles,
som överlämnas till arbetslagets förtroendeman för
sortering.
Maskindrift i "större skala" lär ha försökts vid
Mosquitoflodens utlopp i Rio Sao José för c:a 25 år
sedan, då ett engelskt bolag startade ett vaskverk
med några siktar och enkla maskiner. Anläggningen
gav gott resultat, men engelsmännen vidtogo ej de
åtgärder, som under tropikförhållanden erfordras för
att sköta hälsan, utan dukade samtliga under i
malaria. Författaren hade tillfälle att se det gamla
vask-verket, som låg omedelbart intill Mosquitofloden med
bostäderna vägg i vägg med anrikningsverket, ett
fullständigt paradis för mygg och andra insekter.
Ett amerikanskt bolag bildades 1927 med ett
aktiekapital av 1 000 000 dollars för att exploatera
Paraguassüfloden, c:a 20 km öster om Andarahy. En
modern anläggning är nu också under byggnad, och
framtiden kommer att visa, huruvida bolagets
optimistiska syn på koncessionsområdet har reellt
underlag.
Handeln med carbons har på senaste åren övergått
till ett slags frimureri, som knappast torde ha sin
like på någon annan plats. Priserna ha stigit
kontinuerligt, beroende på den stora konkurrensen mellan
uppköparna i Bahia, representerande utländska
affärshus, vilka senare betala vad som helst för att få den
dyrbara varan. Alla mer eller mindre
lägliga medel användas för att åtkomma
den, mutor, ränksmiderier och lögner
äro de vanligaste hjälpmedlen, men även
betydligt kraftigare medel tillgripas
understundom. För èn utomstående är det
mycket svårt ätt överhuvudtaget få
några upplysningar, och det gäller att
experimentera sig fram och se allting
med egna ögon, ty det finns praktiskt
taget ytterst få, associerade med
car-bonsaffärer i Bahia, som man kan lita
på, och som allmän regel gäller, att en
diamanthandlares ord huvudsakligen
avse att dölja hans tankar.
Vaskningen utföres uteslutande av
negrer och halvblod, s. k. garimpeiros,
vilka dels arbeta för egen räkning och
dels för arbetsgivare. Den förra
klassen är mycket fåtalig, beroende på att
vaskningen, såsom den skötes av dessa
primitiva varelser, i stort sett ger ett dåligt’
levebröd, och då dessa arbetare hitta en god sten, leva de
ofta i sus och dus tills pengarna äro slut. Den andra
klassen betalas per dag av en arbetsgivare, varigenom
de alltid äro säkrade för sitt levebröd. De funna
diamanterna och carbons tillhöra emellertid
arbetsgivaren, och endast 18—25 % av stenens värde
utbetalas till arbetaren.
Samtliga carbons och diamanter gå därefter till de
infödda uppköparna i småstäderna, vilka vanligen
också äro arbetsgivare för garimpeiros. Dessa första
uppköpare ha ett slags privilegium på, att inga stenar
få gå direkt från arbetaren till de utländska köparn;).,
och äro de i flesta fall intelligenta halvblod,
uppblandade med jude- och arabblod, i många fall
synnerligen förmögna.
De stora utländska diamantfirmorna ha alla
representanter i Bahia, vilka med jämna mellanrum resa
upp i landet för att göra sina uppköp hos dessa
infödda uppköpare. De senare ha ofta uppnått en stor
skicklighet i att göra i ordning "paket", dvs. att få
dem att verka så attraktiva som möjligt, trots en
hög skrotprocent. En viss färdighet i att piffa upp
carbons ser man också. Målning och spackling av
sprickor sker i stor utsträckning redan uppe i
landet. Exempel finnas t. o. m. på, att man för några
timmar lyckats öka specifika vikten hos stenarna för
att få bättre betalt för dem. Från Bahia exporteras
de svarta diamanterna till de stora diamantfirmorna
i New York, London, Paris och Amsterdam, vilka
slutligen distribuera dem till förbrukarna.
Priserna på de svarta diamanterna ha under
senaste åren varit i stadigt stigande. Under 1928 steg
sålunda priset på vissa storlekar med icke mindre än
25 %, beroende på ökad efterfrågan av dessa speciella
storlekar. Produktionen av carbons, som varit
konstant under en längre tid, täcker icke längre den
ökade konsumtionen. Det finnes två lösningar på
problemet att hejda prisstegringen: ökad produktion
och upptäckten av ersättningsmedel för carbons. En
ökad produktion kan möjligen tänkas, sedan det
amerikanska bolaget vid Paraguassüfloden börjat sitt
arbete, men det torde vara problematiskt, huruvida dess
produktion kommer att kunna täcka den för varje år
stigande efterfrågan. Trots de uppåtgående priserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
