- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
13

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 febr. 1929

ELEKTROTEKNIK

13

ringen är vanligen enkel. Då en ljusbåge införes i
serie i en växelströmkrets, ändras därigenom
strömkurvans form så att strömmen, varje gång den går
ned till 0, förblir 0 en kort tid. Denna nollströmtid
är varierande (beroende av fasförskjutning, båglängd
etc.), men är i genomsnitt av storleksordningen 0,001
sekunder. Den heta gassträng, som utgör ljusbågen,
hinner under denna korta tid icke mycket avkylas
eller avjoniseras, utan är fortfarande en relativt god
ledare, som lätt förorsakar överslag och nytändning.
Men den kan väl hinna att flytta på sig, även
med ganska stor hastighet, på grund av luftdrag och
den acceleration den erhåller genom magnetfältet
(magnetisk blåsning). Det kan också hända vid hög
spänning, att bågen hoppar över en eller ett par
halvperioder, innan överslag och nytändning inträffar. I

så fall kan hoppet i rummet bli ännu större. Men

lagarna för bågens existens kvarstå oförändrade.

Fig. 2 visar ett oscillogram, varav tydligt framgår
strömmens avtagande och ljusbågspänningens
tilltagande, medan båglängden växer från 0 till sitt
maximivärde, då bågen plötsligt slocknar.

Fig. 2. Oscillogram, utvisande strömmens avtagande ochbågspänniügens
tilltagande vid utdragning av ljusbåge i luft.

TILLSATSJÄRNFÖRLUSTER I
TREFASASYNKRONMOTORER MED FASLINDADE ROTORER.1

Av L. Dreyfus.

I. Tillsatsjärnförlusternas uppkomst och fördelning.

De undersökningar, för vilka redogöres i det följande,
syssla uteslutande med den vanliga trefas asynkronmotorn
med faslindad rotor och behandla dess förluster inom det
aktiva järnet. Det är emellertid här, som praktiskt taget
alla tillsatsförluster alstras. Undersökningarna
påbörjades vid Aseas laboratorium för något mera än 2 år
sedan. De voro först avsedda att endast genomföras på
experimentell basis såsom komplettering av ett
examensarbete, vilket ingenjör Sven Erik Eriksson hade
inlämnat ett år tidigare vid Tekniska högskolan. Men det
visade sig snart omöjligt att på den rent
experimentella vägen komma fram till allmänt giltiga resultat. Man
fick visserligen en hel del förlustkurvor, men det visade
sig vanskligt eller omöjligt att tolka’ dem och med
ledning härav planlägga fortsatta undersökningar.

Å andra sidan skulle jag utan dessa experimentella
underlag, vilka ingenjör Sven Eriksson lämnade mig, ej
hava vågat genomräkna hela det mycket invecklade
problemet. Jag hyste nämligen ursprungligen den
antagligen ännu i dag utbredda åsikten, att tillsatsförlusterna
berodde till största delen på den otillräckliga isolationen
mellan närliggande plåtar. Man behöver ju endast
antaga, att på grund av isolationens förstöring på vissa
ställen den effektiva plåttjockleken i genomsnitt är
ungefär dubbelt så stor som den geometriska, så skulle redan
därigenom alla virvelströmsförluster fyrdubblas. Jag
var därför i början icke mycket frestad att på så osäkra
grunder bygga upp en ny teori. Emellertid voro nu
försöken påbörjade och krävde ett planmässigt program,
som endast kunde uppgöras på grundval av teoretiska
överläggningar.

Det första steget var då, att vi gjorde oss oberoende
av den felkälla som plåtisolationens tvivelaktiga
beskaffenhet innebar. Särskilda provmotorer med 0,5 mm
presspan mellan plåtarna tillverkades och undersöktes.
Resultatet var av avgörande betydelse. Det visade
visserligen i överensstämmelse med den gängse uppfattningen,
att det långvågiga huvudfältets virvelströmsförluster
två-eller tredubblades på grund av skadade ställen i den
normala plåtisolationen. Men gjordes försöken med

kortvågiga tandfält, kunde ingen skillnad mellan rotorer
med den vanliga och den förstärkta plåtisolationen
uppmätas. Försöken upprepades många gånger och under
olika förhållanden, alltid med samma resultat.
Tandfältens virvelströmsförluster i normalt utförda rotorer
voro icke större än vid rotorer med förstärkt
plåtisola-tion. Tydligen kommo vid så kortvågiga fält på en
våglängd alltför få dåliga ställen, i vilka isolationen mellan
närliggande plåtar var skadad.

I och med det att detta resultat var vunnet, stod det
klart för mig, att de högperiodiska fältens
tillsatsför-luster med god approximation kunde beräknas. Dessa
förluster äro ju hysteresis- och virvelströmsförluster.
Hysteresisförlusterna växa med första,
virvelströmsförlusterna med andra potensen av periodtalet. Är sålunda
periodtalet högt, så bilda virvelströmsförlusterna
huvudparten, och om dessa ej förstoras genom dålig
plåt-isolation, så måste deras verkliga och teoretiska värden
vara lika.

Denna slutsats visade sig senare också vara riktig,
dock med undantag för de högperioüiga tandfältens
hysteresisförluster. Dessa visade sig nämligen vara
väsentligt större än man hade anledning att vänta. Jag
återkommer senare till denna punkt.

Det gällde nu att utstaka ett program, såväl för för-

1 Föredrag" vid sammanträde i teknologföreningens
elektrotekniska avdelning1 d. 16 mars 1928.



Fig. 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:11:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1929e/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free