Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
ket snart. Utbildningen av kristaller och framför allt
geler ökar den fasta fasens yta i hög grad och därmed
också mängden av genom ytadsorption bundet vatten.
Den nybildade massan tillsammans med de
kvarvarande fasta partiklarna har en porös struktur med
såväl grövre porer som kapillära hålrum, vilket medför,
att en del vatten hålles mekaniskt inneslutet och
ka-pittärt bundet. Med undantag för den första tiden
efter betongmaterialens sammanblandning fortlöpa de
nämnda reaktionerna och processerna samtidigt och
med en hastighet, som i genomsnitt avtager med
betongens ålder. När omsättningarna nått en viss grad,
blir betongen för svårhanterlig för att kunna gjutas
eller formas och har då börjat binda, de fortsatta
omsättningarna öka därefter massans hållfasthet. I
normala fall tillkommer utöver det anförda endast
betongens åldringsprocesser, som bestå av långsamma
omlagringar och kornförstoringar, varmed även följer
en minskning av den fasta fasens yta och mängden
ytadsorberat vatten. I korthet och schematiskt kan
man alltså säga, att vattnet jämte cementet vid
beredningen bildar en flytande massa, som i sin tur gör
betongen gjutbar, varefter vattnet genom upplösning,
omlagring och bindning av cementet överför detta till
en ny, sammanhängande ehuru porös fast fas och
därmed även betongen till fast form. Vattnet självt
bindes härvid resp. kemiskt, genom solvatation, medelst
ytadsorption, kapillärt och mekaniskt. I alla dessa
förekomstformer kan vattnet vara såväl löst som hårt
bundet, och denna bindningsgrad återspeglas i det
ångtryck, som ifrågavarande vatten har, varvid det
lösare bundna vattnet har det högre ångtrycket. När
betong utsättes för torkning, dvs. då dess omgivning
har ett lågt vattenångtryck, avdunstar vatten från
betongen i den mån det har högt ångtryck och kan bli
tillgängligt vid betongens yta. Vid upphettning ökas
vattnets ångtryck och uttorkningen kan ske snabbare
och fullständigare, i all synnerhet, då ångtrycket
uppnår atmosfärstrycket. Den förändring ångtrycket
undergår vid upphettning är olika för de olika
vatten-arterna. Ångtrycket hos det kemiskt bundna vattnet
uppnår vid för varje förening bestämda temperaturer
atmosfärstrycket. Dessa temperaturer kunna ligga
både vid och över 100°, och äro för t. e. CaS04 • 2H20
102° och Ca(OH)2 550°. De ytadsorberade och de
kapillärt bundna vattnen besitta vid vanlig temperatur
ångtryck, som kunna motsvara nära nog varje värde
mellan det som gäller för mättad vattenånga och
praktiskt taget noll och erfordra för att ångtrycket skall
uppgå till atmosfärstrycket upphettningar varierande
mellan ca 100° och betydligt högre temperaturer. Det
mekaniskt inneslutna vattnet har (frånsett inverkan
av upplösta salter) samma ångtryck som rent vatten
och uppnår således atmosfärstrycket vid 100°.
Ångtrycket hos genom solvatation bundet vatten är föga
känt och giver sig icke till känna på samma direkta
sätt; detta vatten är i fallet betong av underordnad
betydelse.
Tidigare undersökningar.
A. Undersökningar, varvid "kemiskt bundet vatten"
definierats såsom efter viss upphettning resterande
vatten.
Enär vattnet i betong förekommer bundet på ett
flertal olika sätt, så som ovan anförts, kan det ke-
miskt bundna vattnet icke bestämmas enligt metoder
grundade på denna definition. En viss uppfattning
om hydratationsgraden kan en dylik metod dock
giva, då man jämför betong av samma cementslag vid
olika ålder, beredningssätt etc. Feichtinger2 antog,
att "silikatbundet vatten" avgår vid 300° och
"kalk-bundet vatten" vid rödglödgning och utförde i
enlighet därmed ett antal bestämningar på betong av
olika ålder. Sådana försök ha även utförts på ett
flertal andra håll. Av dessa må här endast anföras,
att Endell3 närmare undersökt vattenavgivningen
vid olika temperaturer samt att vid Am. Porti.
Cement Association’s laboratorium4 utförts ett större
antal mätningar speciellt vid 115°.
B. Undersökningar, som omfatta bestämningar av
vattenångans tryck under vissa betingelser.
Vid undersökningar angående kiselsyregel
använde sig van Bemmelen5 av exsickatorer, i vilka
han förvarade prov över svavelsyrelösningar av
kända koncentrationer och alltså med ett känt
vattenångtryck, tills proven antogo konstant vikt,
vilket kunde taga månader i anspråk. Med
kännedom om provens vattenhalt och vattenångans tryck
över svavelsyrelösningarna kunde så
ångtrycksiso-termer angivas, dvs. sambandet mellan ångtrycket
och den kvarhållna vattenmängden vid
ifrågavarande temperatur. Denna försöksmetod har
använts av andra forskare vid undersökning av
cement och liknande material. Berl och Urban6 ha
tillämpat den på prover av kiselsyra, kalk och
vatten. Jesser7 har bestämt ångtrycksisotermer för
små betongstavar, såväl vid uttorkning som
be-fuktning, och behövde därvid nära ett år för att
erhålla en ångtrycksisoterm. Han ansåg sig
härvidlag ha visat, att cementet icke fortsätter att
hydra-tiseras vid vattenångtryck under 10,4 mm Hg.
Gessner8 begagnade metoden så, att han i varje
exsicka-tor förvarade ett antal prover beredda av cement
med varierande vattenhalt och fastställde, vilka av
dessa prover, som efter viss tid icke ändrade vikt
över resp. svavelsyrelösningar. Gessner har därmed
sökt undvika de svårigheter vid dylika mätningar,
som bestå i bristande jämvikt och lång försökstid, men
har i stället erhållit mera svårtolkade resultat. I
samband härmed må nämnas Budnikow’s9 mätningar av
2 Feichtinger, G.: "Die Wasseraufnahme beim Erhärten
der Zemente", Dinglers Polytechn. Journ. 152, 40 (1860), ref.
Wecke, S.: Handb. d. Zementliteratur (1927), 415.
3 Endell, K.: "über die Einwirkung hoher Temperaturen
auf Zement, Zuschlagstoffe und Beton", Zement, 15, 823
(1926).
4 Mc Millan, R. F.: Eng. News Record, 11/4, 18/4, 2/5,
9/5 (1929), ref. Betong 1930, häfte 1, s. 4.
5 van Bemmelen: Z. f. anorg. Chemie 13, 233 (1897), 18,
14, 98, (1898), 30, 265 (1902), ref.: Freundlich, H.:
Kapillarchemie (1923), 912.
6 Beel, E. och Urban, w.: "Beitrag zur Kenntnis der
hydraulischen Bindemittel", Z. f. angew. Chemie 36, 273, 568
(1923).
7 Jesser, L.: "Kolloidchemische Austrocknungsreaktionen
der Portlandzementmörtel", Berg- u. HUttenmänn. Jahrb. 75,
69 (1927).
s Gessner, H.: "Einige Untersuchungen über das Abbinden
von Zement, IV. Die Wasserdampfspannung des Zementes
beim Abbinden". Koll. Z. 1,7, 160 (1929).
9 Budnikow, P.: "Die Hydratationsgeschwindigkeit des
entwässerten Gipses" och "Die Dehydratationsgeschwindigkeit
des Gipses bei verschiedenen Temperaturen". Koll. Z. 1,6, 95,
97 (1928).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
