Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 5 dec. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av augusti fick Bank of England upptaga ett
franskt-amerikanskt valutalån pä 50 millioner pund sterling.
Detta förbrukades dock hastigt. Den 24 augusti
slog City alarm och Times konstaterade att läget var
katastrofalt. Detta var ovedersägligt. Hela
Englands ekonomiska och finansiella ledning samlade
sig för farans övervinnande.
En politisk kris var i detta läge oundvikligt. Hela
arbetareregeringens hittills förda politik var
nämligen baserad på skatteunderlagets hållfasthet mot de
väldiga sociala utgifternas växande påfrestning. Nu
sviktade detta underlag, statsbudgetens balans kunde
ej upprätthållas med hittillsvarande metoder och
arbetslöshetssiffran stod vid över 2,7 millioner – den
högsta någonsin registrerade. Labour-politikens alla
illusioner föllo samman. Mac Donald inlämnade den
24 augusti regeringens avskedsansökan.
De främsta männen inom arbetareregeringen, Mac
Donald och Snowden, vilka bägge hade den verkliga
situationen fullt klar för sig, ville emellertid ej –
som fackföreningarnas majoritet önskade – välja
den bekväma utvägen att låta en konservativ
regering reda upp läget och ensam taga på sig ansvaret
för alla de bland de breda lagren impopulära åtgärder
som nu voro nödvändiga om Englands ekonomi skulle
kunna räddas – främst bland dessa en betydande
reduktion av arbetslöshetsunderstöden. De voro
sålunda beredda till samverkan i en "nationell
regering", ett slags välfärdsutskott av partiernas ledare,
som också redan den 26 augusti efter koncentrerade
förhandlingar kom till stånd under MacDonalds
fortsatta chefskap. Från de konservativa inträdde bl. a.
Baldwin och Ne ville Chamberlain; från de liberala
(som utrikesminister) förre vicekonungen i Indien
lord Reading.
Däremot lyckades det icke för MacDonald,
Snowden och de få arbetarpolitiker som följde dem att få
med sig i arbetarpartiet på den "nationella regeringens"
program. Från arbetarhåll förklarades hela
krisen vara ett storfinansens angrepp mot
arbetarklassens hittills uppnådda politiska och sociala
ställning. MacDonald och Snowden betecknades som
förrädare. Som ny ledare korade arbetarpartiet den
hittillsvarande utrikesministern i MacDonalds
regering, Arthur Henderson.
I parlamentet förfogade emellertid den nationella
regeringen genom de konservativa och liberala
partiernas stöd över en säker majoritet. Närmast gällde
det dock icke parlamentariska segrar utan kampen
för Englands betalningsbalans, statsbudget och valuta.
Denna kamp blev hård. I fråga om statsbudgeten
och de offentliga utgifterna har man genomfört
eller förberett en 10 procents minskning av
arbetslöshetsunderstöden, en höjning av inkomstskatten,
en stegring i acciserna för öl, tobak, bensin m. m.
samt en lönenedsättning för flertalet statstjänare. I
fråga om flottans manskap togs sistnämnda åtgärd
dock delvis tillbaka efter en myteriliknande aktion
– ett i och för sig rätt betänkligt tecken.
I fråga om valutan och betalningsbalansen blevo
svårigheterna ännu större. Den nationella
regeringens bildande avvärjde otvivelaktigt den värsta
ögonblicksfaran, mon under hela september fortsatte
guldutströmningen. l mitten av september visade
det sig att nedgången i guld och guldvalutor enbart
under de sista två månaderna överstigit 200
millioner pund sterling.
Detta var mer än Bank of England kunde bära.
Från och med måndagen den 21 september övergavs
guldmyntfoten. Pundets guldvärde sjönk
omedelbart med över 20 procent.
Detta såg ut som ett katastrofalt nederlag för
engelsk finanspolitik, och var det också, så till vida
som man intill det sista sökt värja guldpariteten.
Men å andra sidan innebar det för hela världen så
oerhört viktiga steget i många hänseenden en
förbättring av Englands ställning. När guldmyntfoten
i England år 1925 återinförts, hade detta beslut haft
till bakgrund en jämförelsevis optimistisk
uppfattning om världsläget och framtidsutsikterna.
Återgången till guldet hade då förutsatt en övertygelse
om möjligheten att upprätthålla fred och normal
handelsomsättning inom imperiet, trygghet i Indien och
Kina, utjämning i Ryssland, sysselsättning i
hemmaindustrien och jämvikt i de internationella
betalningsförhållandena. Detta sistnämnda hade
slutligen ytterligare förutsatt en förnuftig reglering av
skadestånds- och de interallierade krigsskuldsfrågorna.
På så gott som alla dessa punkter hade förhoppningarna
efter sex års förlopp svikits. Oron i Kina,
bojkotten i Indien och den fortsatta ryska
isoleringspolitiken hade väsentligt reducerat dessa
marknaders världshandelsbetydelse. Skattetrycket,
hemmaindustriens svårigheter och arbetslösheten växte.
Skadeståndsbetalningarna, även i den form de erhöllo
i den 1929 antagna Youngplanen, fortsatte att verka
ständigt rubbande på de internationella betalningsbalanserna,
desto mera som likviderna i realiteten
till större delen fullgjordes genom kortfristig tysk
upplåning från Amerika. Under dessa förhållanden
kunde guldmyntfqten ej fungera normalt, guldet
måste bli föremål för en artificiell, för världsekonomien
högst skadlig värdestegring, valutapolitiken
fick ett onaturligt primat över handelsutbytet, och
guldet flödade i övermått dit strömmen av de
framtvingade internationella likviderna utan
motprestation främst var riktad, dvs. till Paris och New York.
Det franska guldöverflödet användes till politiska
lånetransaktioner som påtryckningsmedel; det
amerikanska fann ej heller tillräckligt produktiv
användning. Guldmyntfoten hade på detta sätt blivit ett
förlamande system, som förr eller senare måste
brista. Englands beslut den 21 september 1931 kan
därför ur en viss synpunkt sett betraktas som en
befrielseaktion, en motoffensiv mot de fransk-amerikanska
guldrikedomarnas politiska tryck och
ekonomiskt paralyserande inverkan.
Å andra sidan innebär guldmyntfotens övergivande
i England – sedermera av ofrånkomligt nödtvång
helt eller delvis följt av Sverige, Danmark, Norge
m. fl. länder – ett språng ut i det okända, som
öppnar många riskabla möjligheter. Den nuvarande
situationen kan ej heller betecknas annat än som ett
provisorium.
Något fritt val har emellertid i själva verket icke
förelegat. Och pundfallet har i England i varje fall
åstadkommit en omedelbar om än ej alltför
omfattande förbättring. Exporten har sålunda under
oktober ånyo visat en uppåtgående tendens, och även
arbetslösheten har minskats. Pundfallet verkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
