Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 2 april 1932 - Ingenjörens uppgifter i depressionstider, av Elis Bosæus, Erik Falk, Gösta Klemming - Diskussion av Wiking Johnsson, Axel F. Enström - Arbetsveckans längd, av Kristoffer Huldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
produktionsförhållanden representerar och där bästa lönen
för mödan under alla förhållanden är det goda
medvetandet om, att ha gjort sin plikt till det yttersta.
Diskussion.
Direktör Wiking Johnsson: Då en depression
inträder, fortsätter gärna produktionsapparaten att rulla av
farten någon tid. Är man då icke uppmärksam, så
riskerar man att lagren växa mer än vad som
kan anses lämpligt ur ekonomisk synpunkt. Det
är därför av stor vikt, att mycket noga följa
lagrets utveckling under depressionstiden. Jag går så
långt, att jag säger, att man icke endast bör bromsa i
tid, utan man bör pressa ned lagret i dessa tider även
av den anledningen, att varorna icke skola bliva mer
eller mindre okuranta. Jag brukar även tillråda, att
man skall söka få ut konsignationslager i världsmarknaden,
ty även detta kan hjälpa marknaden hemma.
Kommerserådet Axel F. Enström, Om man vill
koncentrera sig på den uppställda frågan: vad är det
för skillnad på ingenjörernas uppgifter i goda och
dåliga tider, så tror jag, att man kan formulera
svaret så: I goda tider ha ingenjörerna att sörja för
den största möjliga produktion och under depressionstider
för den största möjliga sparsamhet. Det är klart,
att när produktpriserna äro drivna i höjden, så får man
en topp-produktion, som ger den stora vinsten. Då är
det i många fall lämpligt att koncentrera sig så mycket
som möjligt, ty företaget mår just då bättre av att man
ökar produktionen, än att man nedbringar kostnaderna.
Rationaliseringen kan även betinga kapitalutlägg, som
kunna vara störande för driften. Därför är det klart,
att under goda tider bör produktionen uppdrivas under
det att besparingsuppgifterna få stå tillbaka. Man bör
sålunda undvika onödiga kapitalutlägg och i stället
konsolidera ställningen. Under depressionstider skall
man arbeta på att göra produktionsapparaten effektiv,
så att man har möjlighet att utnyttja kommande
uppåtgående tider.
Grunden för ett sådant handlande betingas av att
man i någon mån kan förutse, huru konjunkturväxlingarna
sannolikt skola gestalta sig. Jag har en gång lagt
ingenjörsmässiga synpunkter på denna sak och försökt
att uppgöra en sannolikhetsberäkning, huru
konjunkturerna skulle komma att skifta. Jag har nu fått fram
siffror från sista åren, och de stämma förunderligt väl
med de för 18 år sedan beräknade. Detta skulle tyda
på, att vi ungefär 1936 och 1937 ha att motse en
uppåtgående konjunktur men därefter en nedgång i den
allmänna prisnivån. Det skulle då betyda, att man nu
har anledning att rusta sig på alla sätt och utnyttja
denna tid för att sedan återigen ha reserver på lager
för att möta en inträdande depression.
Till de åtgärder, som åsyfta den största möjliga
ekonomiseringen, höra också åstadkommande av minsta
möjliga lager av mellanprodukter. Min uppfattning är,
att den saken förbises särskilt i Sverige.
En hel del andra åtgärder till förbilliganden äro
naturligtvis att tänka på. Det har nämnts standardisering,
och den rätta tidpunkten torde nu vara inne att
taga litet allvarligare på denna fråga. Vidare är det
alldeles säkert, att en hel del kan vinnas genom mera
vetenskapligt ingående undersökningar av arbetsprocesserna.
Det har under senare år blivit mer och mer
klart, att det kan göras otroliga förbättringar genom att
tillkalla mera vetenskapligt tränade medhjälpare, som
kunna tränga in i själva den elementära processen.
Det är en erfarenhet och synpunkt, som jag vill understryka.
I den livliga diskussionen yttrade sig dessutom
överingenjör R. Liljeblad, Västerås, överingenjör E.
Wijkander, Fagersta, överingenjör Karl E. Eriksson,
Ludvika, professor Sten Velander och civilingenjör H.
Thorelli, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
