Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 37. 10 sept. 1932
- Stockholms elektricitetsverk
- Svetsningsteknik som läroämne, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 37 ÅRG. 62 10 SEPT. 1932
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Stockholms elektricitetsverk. – Svetsningsteknik som läroämne. – Dieselmotorer för
flygmaskiner, av ingenjör K. G. Molin. – Notiser. – Sammanträden.
STOCKHOLMS ELEKTRICITETSVERK.
Stockholms elektricitetsverk högtidlighåller i dag
sin 40-åriga tillvaro med en enkel minnesfest och
med medaljutdelning till en del trotjänare av olika
grader. Det är en för svenska kommunala
förhållanden anmärkningsvärt kraftig utveckling –
tekniskt och ekonomiskt – som genomlupits under de
gångna 40 åren. När verket officiellt öppnades den
1 sept. 1892 var anslutningen endast 1 024 st.
16-ljuslampor och förräntningen självfallet otillräcklig. I
dag är anslutningen omkring 2.5 millioner ljuspunkter
och 60 tusen motorer av alla storleksordningar samt
verkets överskott pr år – räntor och amorteringar
erlagda – bortåt 9 mill. kr.
Från 1892 och fram till slutet av 1918 baserades
Stockholms kraftförsörjning uteslutande på ångkraft,
först alstrad i den s. k. Brunkebergsstationen nyligen
införlivad med Nordiska kompaniet, och sedan hösten
1903 vid Värtaverket, som då togs i bruk. Samtidigt
tillkom fem understationer. Efter Värtaverkets
utbyggande kunde kraftförsörjningen utsträckas till
hela staden för vilket den gamla Brunkebergsstationen
ej räckt till. I december 1918 inträdde en ny
etapp i utvecklingen, då stadens eget kraftverk vid
Untra i Dalälven blev färdigt. Ett par år senare
förvärvade verket huvudparten av Svarthålsforsen i
Indalsälven för att vara rustad för kommande behov.
Det blev emellertid icke Svarthålsforsen utan
Länforsen i Dalälven som därnäst, år 1930, togs i drift i
kompanjonskap med Sandvikens järnverk och 1935
kommer ytterligare kraft att tillföras elektricitetsverket
från Krångedeforsarna i Indalsälven, vari
delägareskap förvärvats. Ett betydelsefullt skede i
utvecklingen Inleddes 1928 då beslut fattades om
successiv omläggning av den primära strömarten
från 25 till 50 perioder, strömfördelning över staden
med 30 000 volts spänning mot tidigare 6 000 volt
samt införande av lågspänd växelströms distribution
i stället för likström framför allt inom nya
bebyggelseområden, men även där detta i övrigt vore lämpligt.
Med en utbyggd vattenkraft av omkr. 50 000 kW
nya vattenkrafttillgångar under utbyggnad, en
ångcentral om bortåt 100 000 kW samt ett kraftigt systern
av ledningsnät och understationer, samfällt
representerande en anläggningskostnad av omkring 110 mill.
kr., står Stockholms elektricitetsverk väl rustat att
tillgodose sina 175 000 abonnenter av alla slag och att
med dessa anläggningar som bas utvecklas vidare i
mån av ökad kraftavsättning.
Det är företrädesvis två personer som äran
tillkommer av den målmedvetna och i stort sett
lyckosamma utvecklingen av detta betydande kraftföretag,
överingenjör Aug. Decker och direktör Rob.
Dahlander. Ända från 1890 och fram till 1927 var Decker
knuten till elektricitetsverket som teknisk chef. Det
första Brunkebergsverket såväl som alla andra
anläggningar utförda under dessa 37 år äro i väsentlig
grad Deckers skapelse. När elektricitetsverket 1908
skildes från gasverket, ställdes de bägge verken
under gemensam överledning med Dahlander som
direktör och högste chef. Elektricitetsverkets
ekonomiska och organisatoriska utveckling har under
hans ledning varit av betydande mått, vartill må
läggas att verket av honom skickligt lotsats genom
de bränningar, som den allmänna opinionen i en
storstad ofta utgör för kommunala affärsföretag.
SVETSNINGSTEKNIK SOM
LÄROÄMNE.
Den häpnadsväckande hastighet med vilken
svetsningstekniken på allra senaste åren utvecklats, har
gjort det svårt för många i teknikens tjänst stående
att följa med. En del ha åsett denna utveckling med
misstroende, andra med välvilja, dock utan förståelse
för den ny- eller omdanande inverkan, som
svetsningstekniken har på olika slag av konstruktioner.
Inom svetsningstekniken finnas dock ännu en hel
del ouppklarade problem, vilka äro ägnade att
bearbetas vid de tekniska högskolornas laboratorier.
Häribland må främst nämnas undersökningar av
värmespänningar och lämpliga konstruktioner samt
utveckling av lämpliga provningsmetoder för de färdiga
svetskonstruktionerna. Hand i hand därmed bör
självfallet undervisning i svetsningsteknik bedrivas
vid högskolorna och detta särskilt i samband med
ämnena mekanisk teknologi och maskinelement,
vilket också i viss utsträckning är fallet här i landet
vid såväl tekniska högskolan som Chalmers.
I Tyskland hava vid flera högskolor särskilda
lärostolar i svetsningsteknik upprättats och enligt ett
meddelande av ingenjör Zaeringer i "Die
Schmelzschweissung" har man vid högskolan i Karlsruhe
härför förvärvat den erkände fackmannen dr ing. Haller
som undervisar i tillämpad svetsningsteknik.
Ämnet omfattar, förutom svetsningsmetoder och
svetsningsapparater jämväl svetsningstillämpningar i
maskinkonstruktioner, kärl, rör och apparater under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:13:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0355.html
