Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 29 okt. 1932 - Några hållpunkter vid bedömningen av det svenska konjunkturläget, av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
produktionens och därmed sysselsättningens ökning är ett
konjunkturproblem.
Fjolårets valutapolitiska misstag.
Utgångspunkten för en fortsatt granskning kan
närmast tagas i den andra inledningsvis framställda
frågan: Varför är det ekonomiska läget i England
och de skandinaviska länderna nu relativt mycket
sämre än vad den stora majoriteten väntade vid
guldmyntfotens övergivande för ett år sedan? Den
penningpolitik, som skulle skydda penningarnas
köpkraft i konsumentens hand, har varken
framkallat den önskade stegringen av partiprisen eller
den befarade höjningen av levnadskostnaderna.
Vad den har framkallat, är en sänkning med
omkring en tredjedel av de engelska och skandinaviska
valutorna i förhållande till guldvalutorna, vilket
med hänsyn till prisnivåns relativa oföränderlighet i
de nya pappersmyntfotländerna innebär en
"undervärdering" av dessa valutor. Denna
undervärdering, denna omotiverade sänkning av pundets och
kronans guldvärde, framkallade genast nya
allvarliga störningar i världshushållet. Inför hotet från
den av de låga växelkurserna gynnade exporten från
pappersländerna företogo guldländerna allt
kraftigare handelsrestriktioner, vilka i sin tur gåvo
anledning till en allmän höjning av den engelska
tullnivån. Men det var icke endast handelsbalanserna,
som rubbades genom detta valutapolitiska beslut;
även betalningsbalanserna bringades ur jämvikt
genom de därav motiverade internationella guld- och
kapitalrörelserna. Rekonstruktionsprocessen
hejdades och efterträddes av en likviditetspanik, som först
på sommaren 1932 visade tecken att upphöra. Det
börjar numera och även i England bliva en alltmer
grundad övertygelse, att pundets löskoppling från
det internationella myntsystemet, just då
världsdepressionen börjat komma in i rekonvalescentstadiet,
var ett svårt misstag. Denna inflation kan icke
som krigsårens givas den ursäkten, att den vidtogs
under trycket av en force majeure; den kan icke
heller som den amerikanska av 1927–29 förklaras med,
att man på ledande håll kunde stödja sig på
auktoritativa uttalanden om säkerheten för en krisfri
utveckling så länge varuprisnivån var stabil – den
engelska fjolårsinflationen var måhända av inre,
politiska skäl oundviklig, men i den mån den gives en
ekonomisk motivering, framträder den som
resultatet av en mycket kortsynt bedömning.
Att man numera i England icke längre räknar med
möjligheten att vinna några större fördelar genom
fortsatt sänkning av pundvärdet och, att man trots de
då och då upprepade önskningarna om världsprisnivåns
återförande till 1929 års siffra, icke längre tror
på den rent monetära kristerapin är även för Sverige
av mycket stor betydelse. I valutapolitiskt
avseende äro för tillfället de skandinaviska länderna
endast j ollar efter den engelska fregatten. Frågan blir
då den: Kommer England att inom en snar framtid
återgå till guldet? Då punddeprecieringens och
den labila valutapolitikens olyckliga konsekvenser
bli allt tydligare, ju längre tiden lider, torde en
sådan återgång vara sannolik. Allt tyder på, att den
till februari beramade ekonomiska världskonferensen
kommer att leda till en jättelik kompromiss
mellan de ledande industriländernas penningpolitiska,
handelspolitiska och finanspolitiska program.
Början är redan gjord: I Lausanne löstes
skadeståndsfrågan, varvid Frankrike i utbyte för sin
medgörlighet sannolikt erhöll hemliga löften om engelskt
understöd vid ett tyskt anfallskrig. Att man i
Amerika är beredd att släppa efter på krigsskulderna
blir allt mer tydligt och att man på det handelspolitiska
området kommer att nå fram till någon sorts
clearing är tämligen uppenbart. Det senaste årets
tullförhöjningar och kontingenteringsåtgärder äro ni
väsentligen att tillskriva de störningar och den brist
på förtroende, som uppkommit genom den försenade
kostnadssänkningen inom varje land, genom den tyska
inrikespolitiken, genom den engelska valutapolitiken
och genom de amerikanska "reflationsåtgär derna".
Det förefaller då mycket troligt, att England, som på
Ottawakonferensen blivit fastlåst till dominiernas
preferenskrav för en tid av fem år framåt, som
motprestation mot fördelar i fråga om krigsskulder och
tullar, kommer att återgå till guldet vid en något
högre pundkurs än den nu gällande. Härför talar
även befintligheten av en stor engelsk valutaregleringsfond.
Den svenska krispolitiken.
Hur kommer den skandinaviska valutapolitiken
att utveckla sig under förutsättning, att dessa
premisser visa sig korrekta? Att säga något med
bestämdhet i denna fråga är naturligtvis uteslutet, men
man bör betänka, att särskilt danska exportintressen
samt eventuella påfrestningar på såväl den norska
som den svenska valutareserven komma att lägga
stora hinder i vägen för en höjning av kronkursen i
förhållande till pundet; i betraktande av den engelska
Ottawapolitiken och dess konsekvenser för den
danska och svenska exporten till England synes en
sänkning vara mer sannolik. Som utgångspunkt för
ett fortsatt resonemang välja vi därför den
förutsättningen, att pund och kronor inom ett halvt år åter
anknytas till guldet och då i ett värdeförhållande,
som ungefär motsvarar 4 dollar = 1 pund = 20
kronor, vilka siffror givetvis äro helt arbiträra, och
grundas på förutsättningen, att den engelska
budgeten kan balanseras.
Ha vi sålunda fastlagt valutaproblemet och den
mot utlandet vettande penningpolitiken, kunna vi
därpå vända oss till den svenska handelspolitiken.
Även den är i mycket betingad av stormakternas
beslut. För närvarande pågå som bekant under
ledning av vårt lands förnämsta experter på
handelspolitikens område förarbeten till en överenskommelse
med våra båda viktigaste kunder, England och
Tyskland. Att man därvid, liksom under världskrigets
dagar, söker bilda en skandinavisk enhetsfront och
fullfölja underhandlingarna på parallella spår är
säkerligen lika riktigt som viktigt. Av allt att
döma skulle de tull- och traktatmässiga normerna
för en stor del av vår export sålunda fastläggas för
en tid framåt. Att detta är av synnerligen stor
betydelse kommer säkerligen att starkt understrykas
av de företagsledare, som i denna enquéte
representera exportindustrierna. De nuvarande handels- och
valutarestriktionerna ha ju redan på mångahanda
sätt skadat vår utförsel, och en ändring därvidlag
är säkerligen en nödvändig betingelse för ökad
sysselättning inom exportindustrien. Men att räkna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
