Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 51 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1932 - Erik Hägglund: Nya resultat och framsteg inom cellulosatekniken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 4.

Fig. 5.

roterar i ett betongkar, avpassat efter trummans
dimensioner. I regel är vattenhöjden i trumman en
tredjedel av diametern. Vattenkvantiteten kan
dock regleras, vilket är av största vikt, beroende
på beskaffenheten av den ved, som förarbetas, dvs.
om den är frusen ’eller tinad, barkad eller obarkad.

Barktrummans kapacitet är i hög grad beroende
av vedens beskaffenhet. Använder man flottad ved,
som icke legat och torkat, räcker trumman till för
en produktion av 100 000–125 000 ton massa per
år. Detta gäller alltså för sommaren. Under vintern
motsvarar produktionsförmågan en årstillverkning
av 60 000–65 000 ton massa.

Det vid barkningen bildade avfallet spolas nu
med vattnet bort, men det. är meningen att senare
avvattna och pressa barkavfallet för att sedan
användas som ångpannebränsle.

Vad vedförlusten vid trumbarkningen angår,
uppgives den vara endast 1/4 %. Därtill komma de
vedförluster, som uppstå vid efterbarkningen. De
uppgivas ej vara större än vad tidigare var fallet,
när veden barkades i knivbarkningsmaskiner. Vid
Kramfors begagnades tidigare kortvedbarkmaskiner
av Hansons konstruktion. Några sådana användas
alltjämt för efterbarkning, men i övrigt begagnar
man för detta ändamål efterbarkningskuttrar.

Jag har i det föregående uppehållit mig vid
trumbarkningsanläggningen i Kramfors. Barkning i
trumma eller i princip liknande system är som jag
framhållit av gammalt datum. Redan på 90-talet
började man i en del sliperier barka ved på detta
sätt. De första försöken torde hava gjorts i Norge, där man också senare
verkat mycket för denna tekniks vidare utveckling. Till en början
begagnades trummor med periodisk drift och sådana finnas alltjämt i bruk.
Trumman fylles vanligtvis med kortved av ungefär samma längd; den fick
sedan rotera en viss tid och den barkade veden togs ut, varpå trumman
fylldes på nytt. För ca 25 år sedan funno de kontinuerliga trummorna
avsedda för kubb insteg i tekniken och särskilt i amerikanska fabriker hava
de fått stor användning. Kramfors barktrumma hör till detta system av
barktrummor.

Den olägenhet som är förenad med den s. k.
borstbildningen, dvs. vedens benägenhet att slås
upp i ändarna till mer eller mindre borstiga ytor,
söker man motverka genom att barka långved i
trummor eller i tråg, den s. k. parallellbarkningen,
som kan vara periodisk eller kontinuerlig. Trummor
av den senare typen, som konstruerats av Waplans
verkstad, äro bl. a. uppmonterade vid Östrands
sulfatfabrik. Där användas tvenne aggregat,
vartdera 34 m långt; inloppsdiametern är 2 3/4 m och
utloppsdiametern 3,4 m, sålunda svagt koniska. Fig. 6
visar en periodisk parallellbarkning för ved av
2,5–3,3 m, längd och fig. 7 de omnämnda Östrands
kontinuerliga barktrummorna.

Jag övergår nu till massaframställningen och
behandlar då först sulfitcellulosafabrikationen.

Vad beträffar syraberedningen har man att
anteckna väsentliga förbättringar i driften. Detta
gäller såväl reningen av SO₂-gasen som
framställningen av kalciumbisulfitkoksyran.

Fig. 6.

Fig. 7.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>