Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 70 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1932 - Carl Hj. Du Rietz: Några optiska mätmetoder för kemister och teknici

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 5. Grumlighetsmätare. Spridningsljuset i 45° vinkel från det i en kammare med dest. vatten nedsänkta kärlet med den grumliga lösningen, som skall undersökas, fotometreras medelst Pulfrich mot en belyst mattglasskiva ("Vergleichshelligkeit", se fig.), som i sin tur är på samma sätt kalibrerad mot ett standardprisma av känd grumlighet.

för mikroanalytiska ändamål, där utfällningar göras
under lika betingelser (ev. med skyddskolloid, så att
dispersiteten konstant), och kvantiteterna sökt
substans antagas proportionella mot denna. Icke minst
viktiga äro slutligen de ovan antydda dispersitetsgradbestämningarna.

När det gäller att bestämma grumlingen
kvantitativt och allmängiltigt, torde den till P. f. hörande
"Trübungsmesser" (fig. 5) representera en mycket
god lösning. En mycket kraftig grumling kan
tydligen även mätas genom absorptionen av
genomfallande ljus, men mera entydiga resultat erhållas vid
bestämning av Tyndalleffekten (bäst i 45° vinkel, där
denna är störst), när ett kraftigt, parallellt ljusknippe
sändes igenom vätskan ifråga. För mätningarna
kunna användas flera olika kärlstorlekar (50 och ca 30
cc bägare resp. 2,5 mm eller ännu mycket smalare
kuvetter) för de olika grumlighetsgraderna, varvid
varje kärl visar lineärt samband inom ett visst,
ganska vidsträckt område. Detta begränsas blott uppåt
av att en tät emulsion i alltför tjockt skikt även själv
absorberar en märkbar del av ljuset, medan å andra
sidan de tunna kuvetterna vid svaga
grumlighetsgrader ge för svag effekt. – I Pulfrichfotometern
mätes så spridningsljuset i 45° vinkel mot en belyst
mattglasskiva, som i sin tur är kalibrerad mot ett
prisma av svagt grumlat glas, vars grumlighet av
fabriken en gång för alla är bestämd i absolut mått
(bråkdel av infallande ljus, som utgår som ströljus i
45° vinkel, vid mätning med L₂-filter [grönt]).

I de äldre modellerna mättes provet direkt mot det
grumlade prismat, som där ej heller var absolut
kalibrerat (jfr ¹⁶), men den nya utföringsformen betecknar
ett väsentligt framsteg och underlättar även
jämförelse mellan mätning i olika ljus. I allmänhet
föreskrivas L-filter, men även här torde den mera
differentierade K-filterserien kunna vara av fördel, medan
dessvärre S-filterna nog äro för ljussvaga.

Som grumlighetsstandard har tidigare (t. e. i
Kleinmann-nephelometern) använts en på visst sätt
framställd kiselguruppslamning. Denna uppges
emellertid kunna variera upp till 40 %, medan den nya, här
använda enheten är fullt objektiv.

6 b) Rökmätningar.

Ett specialfall av grumlighetsmätningar, för vilket
emellertid en särskild apparat har konstruerats, är när
mediet i fråga är i gasform, dvs. när det gäller rök
och dimmor (Nebel). Principiellt är förfarandet exakt
detsamma, blott att apparaten har
utrustats så att den tillåter
genomströmning av den undersökta gasen (resp.
de undersökta gaserna, om man i
stället för att mäta mot ett grumligt
glasprisma enl. ovan, blott vill jämföra två
olika gaser, t. e. före och efter ett
filter), samt med möjlighet att koppla om
belysningsanordningarna, så att
antingen spridningsljuset eller
absorptionen mätes, samt med linserna enkelt
bytbara för putsning etc.

7) Fluorescensmätningar.

Med fluorescens betecknas, att det
med ljus av en viss färg belysta
föremålet i sin tur utsänder ljus av
annan (större) våglängd. Fluorescensljusets
intensitet och spektrala sammansättning äro beroende av
det framkallande ljusets beskaffenhet, men, om denna
hålles konstant, även av det fluorescerande ämnets
art och mängd (koncentration), och mätningar av
detsamma kan därför även lämna upplysningar om de
sistnämnda. Fluorescens kan förekomma såväl i
vätskor som hos fasta kroppar, och undersökningen
av dessa båda kommer naturligtvis att ske efter något
olika linjer.

Som ljuskälla vid fluorescensmätningar användes
normalt en analys-kvartslampa med svart-uviolfilter
(nickeloxidglas). Detta släpper igenom blott det nära
ultravioletta (omkring = 365 mµ), medan såväl
synligt ljus som det mycket kortvågiga ultravioletta blir
absorberat. Av sistnämnda orsak kunna också utan
olägenhet glaskuvetter användas i stället för de
dyrbara och besvärliga av kvarts. Ljuskällan är
placerad: vid vätskemätningar bortom de i kuvetthållaren
stående provlösningarna, nära den optiska axeln, men
dock ej så att brännarröret framträder i synfältet
(ty absorptionen av synligt ljus är ej alldeles
fullständig, måste i så fall kompletteras med
CuSO₄-lösning + euphos-glas); vid mätningar hos fasta
kroppar däremot belysas de på en snedställning i
lamphuset placerade proven uppifrån med det
svart-uviol-filtrerade kvartsljuset. Ev. bör man även kunna
använda de nya små kvicksilverlamporna som
ljuskälla i stället för den komplicerade analyskvartslampan.

En referens och standard vid fluorescensmätningar
bör vara oföränderlig, lätt reproducerbar, och utsända
ljus av samma våglängder som provet. Härför kan
användas antingen en känd lösning av samma ämne,
resp. fast prov (ger blott relativa värden), eller också
en fluorescerande glas-standard (uranglas, eller ev.
andra glas med andra fluorescensfärger) eller
slutligen även en helt skild ljuskälla, en separat matad
och inreglerad glödlampa (jfr Haitinger¹⁹), vilket
sistnämnda ger fördelen att enkelt och direkt ange
fluorescensljusets färg.

Intill en viss gräns är fluorescensintensiteten hos
en lösning direkt proportionell mot mängden
fluorescerande substans, resp. skikttjockleken (växer
denna utöver ett visst belopp, kommer dock
absorptionen av infallande, resp. fluorescensljuset att göra
sig märkbar, jfr nephelometrin), och detta kan
användas för kvantitativa bestämningar. Fluorescensen
hos vissa ämnen är även beroende på pH, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>